Unga S-kvinnor Rebella- årets politiska blogg 2008?

Här kan ni rösta på årets politiska blogg 2008. Vår blogg är en av de nominerade, så lägg gärna en röst på oss och de andra socialdemokratiska bloggarna.

Mitt hjärta blöder

Mitt hjärta blöder. Hela min kropp skriker. Nej, jag har inte blivit poet. Det är ett försök att beskriva vad jag känner när jag läser om kvinnorna i Kongo. Lisa Bjurwald skriver i DN idag: ”Föreställ dig att varenda kvinna i Stockholm hade blivit våldtagen, och du har situationen i Kongo just nu.” Hon skriver om att hon var på en paneldebatt där bland annat Monika Hauser, grundare till kvinnorättsorganisationen Medica Mondiale och den kongolesiska kvinnorättsaktivisten Immaculée Birhaheka delade med sig av sina vittnesmål. Lisa Bjurwald fortsätter:
”De råa våldtäkterna är ofta att likna vid tortyr. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkter någon dag efter att ha fött barn överlever inte alltid traumat. Ett foto på den tillhörande utställningen fångade vidden av våldskampanjen: både den allvarliga unga kvinnan på bilden, hennes mor, mormor och 9-åriga syster har våldtagits. Att sexuellt våld är ett säkerhetspolitiskt problem som trots sin spridning har låg prioritetsgrad hos världens regeringar var panelen enig om.”

Jag som är så bra på att bli arg när jag läser sånt. Det är enklare att vara arg än ledsen. Men det här… Det är så överväldigande så att det förlamar mig.

Kom igen killar - annars är ni snart stekta

Under de senaste åren har jag ofta fått höra att jag måste involvera männen i mitt arbete för ökad jämställdhet. Och jag måste anpassa min retorik till den medelålders vite mannen som annars inte kommer ge mig sitt stöd - det stöd jag behöver för att få gehör för mina idéer.

Ofta orkar jag inte det utan väljer "strategi rebell". Så jag domderar och har mig, får igenom min poäng men sällan min åtgärd. Så frågan är hur framgångsrik den strategin är. Kanske i längden.

Men. På mitt arbete försöker jag definitivt köra variant ett. Samtidigt undrar jag, nu ska vi tillsätta en grupp som ska arbeta lite som remissinstans för jämställdhet- och mångfaldsfrågor. Jag arbetar på ett företag med drygt 250 anställda, en liten majoritet män. Hierarkiskt sett är det dock många fler män på inflytelserika positioner, så vi är inget jämställt företag.

Deltagande i gruppen bygger på lust, olika avdelningar får nominera intresserade medarbetare. Inga killar vill vara med. Inga män heller för den delen. Och personalchefen frågar mig hur vi ska göra för att "få med killarna".

Ja, vad ska jag svara? Problemet ligger ju redan här. Om ingen man är intresserad av att vara med i en grupp för ökad jämställdhet OCH mångfald (det senare har ju inte med kön att göra och man kan fråga sig varför killarna springer) så är det ju svårt att få dem intresserade för ett förändringsarbete.

Eller så har jag helt fel. Det är bara så att folk har för mycket på jobbet och vill inte sitta i en arbetsgrupp till. I många fall är det säkert så. Konstigt bara att det alltid är män.

Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man tjata? Ska man tjata? Hur mycket tålamod ska man ha? Hur förtryckt måste man bli för att förtryckaren ska se sin egen delaktighet? Hur länge ska jag orka? Eller när ska man ge upp?

"Kom igen killar - annars är ni stekta" syftade till ett önsketänkande om att "om män inte börjar jobba för jämställdhet inom 5 år så får alla sparken. Från allt. "

Kan någon fixa det? Eller hur ska vi göra?

Jämställdheten i förorten

Var på gruppmöte i förra veckan, inför vårt nämndsammanträde i Rinkeby-Kista. Där diskuterade vi bland annat en slutredovisning av ett projekt som heter "(D)järva gossar – insatser mot hedersrelateratvåld". I sammanfattningen skriver förvaltningen att syftet med projektet har varit att påverka pojkars attityder till relationer, sexualitet och våld. Målen med projektet har delvis uppnåtts. Det är en lång rapport så jag kan inte återge allt. Man kan säkert välja att se det positiva i projektet, t ex att det i en grupp faktiskt gick att genomföra de processinriktade samtalen man hade planerat. Och att alla deltagare tyckte att de hade lärt sig mer om relationer, sexualitet och våld.

Men för min del bekräftade rapporten vilken enorm problematik vi står inför. Att vi inte lever i ett jämställt samhälle vet vi, men hur mycket vet vi om klyftan mellan den kvinnobild vi tror oss ha i Sverige och den kvinnobild som återfinns bland unga män (och kvinnor) i våra förorter? Visst, killarna på Östermalm är inte alltid bättre. Men jag tror att det finns vissa skillnader.

Dessa samtal leddes av två personer, en kvinna och en man. Vi första tillfället slutade hela mötet i kaos, bland annat drog en kille nedbyxorna och juckade framför den kvinnliga gruppledaren. Ett par avdeltagarna kränkte hennes kroppsliga integritet genom att gå fysiskt nära och sade sexistiska kommentarer. Dessutom pratade de i första hand med den manliga gruppledaren, det gällde alla deltagare i den gruppen. Den kvinnliga samtalsledaren var tvungen att anta en roll som "sidekick" för att de överhuvudtaget skulle få till samtal under sina möten.

Vid ett tillfälle diskuterades en sexualkonstruktion som hade fokus på att både flickor och pojkar hade rätt till njutning, både i och utanför parrelationen, tyckte två av deltagarna att det var en "typisk svensk" konstruktion och att de var ointresserade av den "svenska sexordningen".

I en av grupperna var frågor om våldtäkt präglat av föreställningen om att "tjejer vill sätt dit killar". Flera hävdade att tjejer använder våldtäkt när den sexuella situationen inte levat upp till tjejernas förväntningar. Tjejer som "ger sig in i leken får leken tåla" var mottot för några av deltagarna. I en annan grupp var det inte möjligtatt få några av deltagarna att reflektera kring sina resonemang om rätten att kontrollera sina flickvänner. De tyckte det var självklart att kräva tillgänglighet både omsorgsmässigt och sexuellt av sina flickvänner, det var lika med kärlek. Men flickvännen hade inte samma rätt att kräva tillgänglighet av dem.

Min poäng är att vi har problem. Vi har problem i hela vårt samhälle, jag är medveten om det, men sanningen är dessa åsikter inte speglar majoritetssamhällets syn på kvinnor. Vi måste våga diskutera de här frågorna. Och göra något nu, det kommer ta tid att förändra.

Familjepolitik på Socialistiskt forum

Nu på lördag är det dags för en av årets höjdpunkter - Socialistiskt forum i ABF-huset. Vi i rebella kommer naturligtvis att vara på plats även detta år med bokbord och seminarium. Alla bloggläsare är hjärtligt välkomna dit.

Att krossa kärnfamiljen med förnuft och kraft
Ett samtal om nya familjer, som inte lever efter biologismens normer. Hur upprätthålls kärnfamiljen och hur monterar vi ner den? Vill vi det? Vad blir alternativet?
Medverkande: Jennie K. Larsson, FOFF, Emma Lennartsson, ordförande i arbetarrörelsens ekonomiska råd och Ulrika Westerlund, RFSL
Arrangör: Unga S-kvinnor Rebella
Lördagen den 15 november Kl 10.00-11.30. Sal: Per Albin

Hela det digra programmet för forumet hittar ni här.

Novembermöte

Förra veckan hade Rebella temamöte. Inbjuden gäst var Marianne Upmark som skrivit landstingsrapporten ”Kvinnors ohälsa – är sjukskrivning medicinen? Sjukvårdens roll och möjligheter att förbättra sjukskrivningsprocessen.”

Tillsammans med Marianne diskuterade vi hur komplicerat begreppet ”sjuk” verkligen är, och att det idag inbegriper så mycket mer än vad som är uppenbart för omgivningen. Bakom statistiken som visar att kvinnor står för två tredjedelar av all sjukfrånvaro finns berättelser om kvinnors villkor både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Marianne föreslår att samhället hittar alternativa vägar för att bota den nya ohälsan, och menar att sociala problem inte alltid kan lösas inom det medicinska paradigmet. De könsspecifika livsvillkoren måste också inkluderas i en förbättrad hantering av sjukskrivningar.

Efter diskussionen planerades en ny rådslagsträff (den 17 november) och en ny studiecirkel kör igång den 1 december. Nästa månadsmöte är den 8 december, och då har vi glöggmöte med tips om feministiska julklappar, samt en extra lång gnällrunda! Vi ses!

P.S. Tre nya medlemmar den här månaden hittills! D.S.

Skillnad på vita och svarta pojkar

Jag är absolut inte den första att reagera. Men visst är den anmärkningsvärt att rapporteringen kring 23åringen från Husby som blivit knivhuggen till döds förra veckan inte överhuvudtaget är att jämföra med rapporteringen efter att Riccardo Campogiani blivit sparkad till döds på Kungsholmen förra året.

Unga män dödar andra unga män.

Skillnaden är att den ena pojken kom från segregerade väletablerade svenska områden medan den andre heter Ahmed och bor i en av Stockholms mest invandrartäta segregerade områden.

Ungdomarna i Husby vill genomföra en manifestation för att protestera mot gatuvåldet. Något säger mig att vi inte kommer att få se partiledare och andra namnkunniga där. Något säger mig att vi kommer att få erfara att det är skillnad på folk och folk.

Men jag kanske blir positivt överraskad. Jag hoppas det.

Seger för egyptiska kvinnor

Ekots Cecilia Uddén rapporterar att en man dömts till fängelse för sexuella trakasserier i Egypten för första gången.

"26-åriga Noha el Ostaz från Kairo lyckades släpa mannen som antastade henne till polisstationen.

– Han stack ut sin hand genom fönstret på sin bil och tog tag i mitt bröst, sedan körde han samtidigt som han höll i mig så jag skulle falla. Sedan tittade han på mig och skrattade.

Noha el Ostaz är den första sexuellt trakasserade kvinna som lyckas dra en man inför domstol.

Istället för att reagera med den skam som annars är vanlig bland egyptiska kvinnor, blev Noha ursinnig när en man i en pickup trängde upp henne mot en husfasad och grabbade tag i hennes bröst."

Även om man får lov att säga att straffet var lite väl hårt - 3 år (i egyptiskt fängelse...), så säger jag bara som Kairobo under vintern: rätt åt honom. Ska åka ner om fyra veckor och får väl se om gatuklimatet förbättrats något, även om det är osannolikt. 83 procent av de egyptiska kvinnorna har blivit utsatta för sextrakasserier, enligt en färsk undersökning. Osäker på vad siffran kan vara i Sverige, förstås. Men intressant enligt samma undersökning att två tredjedelar av alla egyptiska män medger att de då och då trakasserar kvinnor sexuellt. Den politiska korrektheten har inte nått Kairo...

Papa Dee och patriarkatet

Läser om domen i fallet Papa Dee v/s samhället och rättvisan. Har inte läst hela domen och ska därför inte uttala mig i skuldfrågan. Men jag tycker det är glädjande att läsa den analys som domaren Göran Nilsson och en nämndeman gjort nämligen:

”..det går inte heller att bortse från att Andrea Wahlgren enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som är verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld av en närstående man.”

Detta är precis detta vi i Rebella länge kämpat för. Att domarkåren och nämndemännen ska ha kunskaper om hur en kvinna som utsätts för våld kan reagera. Ett misshandelsförhållande handlar inte bara om att en man kommer hem och bankar frun i huvudet med ett blockljus då och då. Misshandeln börjar ofta med en systematisk nedbrytning av kvinnans liv, själ och personlighet. Kvinnan knyts till mannen och tror tillslut att han vet mer om hur hon ska leva sitt liv än hon själv.

Det skulle kunna vara så att Andrea Wahlgren verkligen tror att det som Papa Dee säger har hänt verkligen var så det gick till. Eller så är det så att hon anar att det kan vara på ett annat sätt men vet att hon ju är så sjuk och skadar sig själv och behöver tas om hand (Papa Dees ord) att det nog är sannolikt så det gick till. Eller så var det hon själv som bankade ett blockljus i huvudet. Eller så är det helt enkelt så att Papa Dee trots sin lena utstrålning faktiskt är en man med ungefär samma syn på kvinnor som Anders Eklund eller Haga-mannen. Den misshandlande mannen är inget odjur. Han är en av oss. Kanske kan vi förstå det lite mer efter den här historien.

Våld i hemmet är oerhört svårt att få en dom på. Det är svårt nog när en kvinna hävdar att en man slagit henne och vittnen saknas. Det är självklart ännu svårare när kvinnan dessutom inte vill föra talan.

Men rättvisan måste hitta medel för att finna sanningen. Och ett litet hopp tänds i mig när jag läser de skiljaktigas mycket insiktsfulla uttalande.

Mer finanskris - var tog Tobinskatten vägen?

Är det någon som vet vart kravet på Tobinskatt tog vägen, alltså den där skatten på valutaspekulation som Attac pratade om för några år sedan? Vore inte den frågan lämplig att fundera på igen efter de senaste veckornas krisande? Och vart tog förresten Attac vägen - de borde ju upp på fötter igen. Eller har de (också) vikit sig för en världsordning där marknaden skapar kris, politikerna får ta fram krispaket för att i sin tur hoppas på att de som verkligen bestämmer - finanshajarna - ska godkänna?
En annan värld måste verkligen vara möjlig!

Finanskris=utjämningspolitik?

Klubbmöte oktober

Idag har vi i Unga S-kvinnor Rebella haft det månatliga klubbmötet. Mötet inleddes med en feministisk gnällrunda och vi var förbannade allt från dåliga biografer, ogenomtänkta politiska dumheter till fenomenet Sarah Palin.

Som första diskussion på dagordningen behandlade vi bloggen och vår hemsida. Förutom att vi beslutade oss för att läsarna på bloggen ska få del av vår verksamhet genom en sån här rapport varje månad så tänker vi oss en uppfräschad och tillgänglig hemsida inom en snar framtid (håll utkik!).

Utöver det diskuterades kommande verksamheter och slutligen hade Ina och Nanna tagit med artiklar om föräldraskap och Lattemammor. Det slutade i en diskussion om förväntningarna på den jämställda, moderna mamman och hur lätt det är att leva upp till dem. Men även vem hon är - är lattemamman ett medelklassfenomen och var hamnar den ensamstående undersköterskan i alla dessa förväntningar?

Vid 8 avslutade vi för kvällen och återses för nästa möte den 6 november.
Tack ni som var med för ett bra möte - och ni andra: vi ses nästa gång.

Att ge med sig eller tvinga till sig?

Satt på tunnelbanan häromdagen och hade två väldigt unga tjejer bredvid mig. Det är ju alltid svårt att veta hur gamla de är men jämfört med tjejerna bredvid mig som pratade om sin gymnasieskola som de precis börjat på, såg det mycket yngre ut. Och jag hör följande:
"åh jag ba men jag vill inte att du ska knulla mig i röven, åh han ba stoppa in sitt finger istället och jag ba men hallååå fattar han inte?"

Aaaah, jag vill inte höra! Missförstå mig inte. Det här är inget inlägg som handlar om hur störd jag blir över att folk avhandlar sitt privatliv i offentliga rum. Jag blir fundersam. För någon vecka sedan hade DN en serie på insidan, om ungdomars livssituation, där en av artiklarna handlade om en tjej och en kille som båda kände av pressen att ha sex.

Där har vi Evelina som berättar om en kompis som hade sitt första samlag på fyllan på en fest, i en källare, där killarna hade slitit av henne kläderna och tvingat sig in i henne. Det hade gjort ont och hon kände sig smutsig.

Sen har vi Gustav som berättar om att de i åttan började ladda ned porrfilmer. Han säger att en del filmer var ganska hemska, snuskiga. Att männen satte på kvinnorna som om de vore djur, framifrån, bakifrån, i munnen. Han tittade bort för att inte behöva se och han trodde andra gjorde likadant. Han berättar också att pressen att ha sex, gör att en tänjer på gränserna. Att han vet killkompisar som tvingat sig på tjejer när de varit fulla.

Dessa berättelser skildrar samma problematik. Unga människor som gör sådant de inte vill göra. Skillnaden är att tjejerna ger med sig och killarna tvingar till sig. Jag vill inte jämställa de sakerna, men det kan inte vara lätt för killarna heller.

Toppen Björklund - fast logiken?

Nu har regeringen beslutat sig för att satsa på kompetensutveckling för förskollärare och barnskötare. Det är verkligen ett steg i rätt riktning. Förskolans pedagogiska roll måste hela tiden förstärkas och utvecklas. Och det var inte en dag för sent som också den borgerliga regeringen insåg att det också går bättre i skolan om det går bra i förskolan.

För mig som socialdemokrat är förskolan ett helt ypperligt medel för att försöka ge alla barn samma chans att på sikt göra egna val i livet. Förskolan som verktyg för ökad jämlikhet. Inser dock att alliansregeringen inte riktigt har samma utgångspunkt. Att det mer är skola skola skola som gäller. Men så länge resultatet - mer fokus på förskolan som pedagogisk instans och inte barnpassning- blir det samma är jag rätt glad.

Synd bara att man genom att ta bort kravet på tillstånd för att öppna förskola och införandet av vårdnadsbidrag samtidigt signalerar något helt annat.

Men det är inte lätt att sitta i koalitionsregering tänker jag.

Skydda kvinnorna - förbjud heterosexualitet och spärra in männen.

Huvudnyhet i dagens DN är att ett olyckligt äktenskap kan bero på generna. Forskare har tydligen kommit fram till att det finns en viss gen hos en viss art av sorkar som styr parbeteendet, samma gen åtrefinns hos vissa människohanar. Dessa hanar är överrepresenterade vad gäller att inte vara gifta, att vara otrogna och att ha missnöjda fruar.
Det är obehagligt att konstatera att manlig sexualitet och allmänt manligt svinigt beteende återigen görs till en fråga om gener och biologi istället för till en fråga om makt och socialt skapade möjligheter för vissa beteenden för vissa grupper av individer.
Samma argument har tidigare varit vanligt kring mäns sexualbeteende där mäns påstått starkare sexualdrift utan större motstånd använts för att ursäkta våldtäkter. Nu återanvänds det för att förklara dåliga äktenskap.
Börjar det bli dags för oss aktiva feminister att använda samma argument för att formulera våra politiska krav ?
Om nu män genetiskt sett är svin som inte kan kontrollera sin sexualdrift och genetiskt dåliga makar så borde rimligen de enda verkningsfulla jämställdhetsåtgärderna vara skyddslagstiftningar för kvinnor som förbjuder heterosexuella parbildningar och som håller den manliga befolkningen i säkert förvar på särskilda anstalter. Eller?

Grattis på födelsedagen!

...kunde man nästan tro att det var i lördags. SvD har som huvudnyhet att "S vill ha ökad delning i föräldraförsäkringen" och det visar sig att partiets rådslag nu lägger fram en tredelning i det förslag som går ut till partimedlemmarna för remiss. Rebella vill såklart hellre se en delning rakt av men hey - det här är ett steg på vägen!
Känns passande eftersom klubben i år fyller 5 år, vilket firas med fest på lördag 6 september på café Edenborg. Kom förbi, vetja och diskutera vad som nu blir nästa steg i kampen för ett fmeinistiskt Sverige.
Inbjudan här:


Rebella fyller fem år och vill fira det med dig! Seminarium på dagen- fest på kvällen!

15:00 – 18:00
Seminarium på Sveavägen 68
”När den ena rättvisan inte utesluter den andra”
Vi diskuterar hur intersektionalitet ska kunna omsättas i praktiken. Hur vi ser till att ta hänsyn till fler perspektiv än kön när vi bedriver politik? Olika föreläsare har bjudits in för att behandla ämnet utifrån klass och kön, etnicitet och sexualitet och könsidentitet. Seminariet börjar med att klubbens ordförande Linnea Björnstam berättar om Unga S-kvinnor Rebellas första fem år.

På kvällen är det fest på Café Edenborg i Gamla stan. Stora Nygatan 35.
Kom - det är gratis inträde och vi bjuder på uppträdanden, billigt öl, vin och drinkar eller alkoholfritt såklart, snittar, massa bra musik, dans, trevlig sällskap och feministisk idésmedja om hur patriarkatet ska krossas ända till kl 01.00!

OBS: Eftersom festen är för ett slutet sällskap, behöver vi en anmälan med personnummer till ungaskvinnor.rebella@gmail.com! Bättre anmäla sig och inte komma, än tvärtom alltså. Vi ansvarar för att FRA inte får tag på något...

Välkomna

Jämställt eller passionerat?

Läste ett blogginlägg på nån sida som heter Newsmill där Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar har skrivit ett inlägg som handlar om – eh – hmm... Nej, jag vet inte hur jag ska sammanfatta det. Skit är det i alla fall. (hela inlägget hittar ni här http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/24/jessica-zanden-och-cecilia-gyllenhammar-om-carl-hamilton-sluta-las-guillou-alska-istallet/)

Bland annat skriver de ”det vore bättre att de blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället”. Antar att författarna syftar till sig själva då. De är tydligen trötta på alla män i 30-års åldern som springer runt med bebisar istället för att vara riktiga män. Tydligen vet de också att dessa män har förlorat sin identitet och sitter och runkar på toa när frun har somnat. Värst av allt är ändå: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”

Vad är det här för idioter? Försoningsknull i all ära, men jag tänker mig det som sex mellan två personer som tycker om och respekterar varandra och varit oeniga om något. Inte som sex mellan två personer där mannen har kränkt och gjort kvinnan fysiskt illa.

I Aftonbladet idag säger Belinda Olsson att hon tycker det var klumpigt skrivet, men att de antagligen menar att det inte är så passionerat med jämställdhet. Hon tror att det är vad Cecilia Zandén och Jessica Gyllenhammar vill ha. Passion. En man som bär iväg en över axeln och knullar stående mot en vägg utomhus. Det är just det här jag inte fattar. Man kan leva i en jämställd relation och ändå knulla stående mot en vägg.

Suck.

Kvotera mera

SVD har just nu en kampanj mot utökad kvotering av föräldraförsäkringen. De skriver att en majoritet av deras läsare är emot en utökad kvotering. Jag är inte förvånad. Kommentarer som ”När ska vi som röstar på våra politiker också ses som myndiga i vardagslivet?” och ”Det måste bli stopp på diktaturen inom familjepolitiken. Låt föräldrarna själva bestämma hur de vill göra. Det blir bäst så!”
Jag säger bara – kvotera. Vill du inte vara hemma med dina barn, ta inte ut din föräldraledighet. Låt den frysa inne. Varför ska man ha socialförsäkringssystem som motverkar jämställdhet? Att män och kvinnor inte delar på föräldraledigheten ger naturligtvis konsekvenser för familjelivet. Men det ger också konsekvenser för alla kvinnor när det gäller karriärmöjligheter och lönebildning oavsett hur om de har barn eller ej.

Häng med oss i Pridetåget!

På lördag är det dags för det färggrannaste och roligaste tåget som dansar genom Stockholm varje år - Pride-tåget!! Kvinnodistriktet i Stockholm ska självklart också gå med med egen banderoll. Det borde vara självklart för alla som känner solidaritet och engagemang med LHBTQ-personers rättigheter att gå med på lördag. Det blir första gången för mig (jag brukar häcka på mitt lantställe istället) och jag ser verkligen fram emot att få vara med.
Socialdemokrater av alla olika sorter och från många olika håll träffas i Humlegården på lördag klockan 11:00 för gemensam picknick, efteråt går vi i tåget.
Du är varmt välkommen du med!

Regnbågar som glädjer och stör

Idag är det äntligen dags för invigningen av årets Pridefestival. Det är 10:e året som festivalen arrangeras i Stockholm och jubiléet till ära så är Stockholm värd för Europride.
Min egen Pridedag började vid 04.59 då jag gick genom ett garage fullt av bussar vackert smyckade med regnbågsflaggor och stolt körde ut en regnbågsbuss på linje 2. Hela morgonen har antalet regnbågsflaggor i staden förökat sig stadigt på alla möjliga och omöjliga ställen. Flera passagerare har glatt uppmärksammat flaggorna, och en del har undrat vad de står för och varför vi har dem.
Men alla förare har inte varit lika glada och stolta som jag, och alla passagerare inte lika nöjda som mina. Ryktet säger att några förare inte ville hämta ut sina bussar alls, och passagagerare har muttrat surt över att de inte vill betala för att åka med en buss som flaggar för bögarna.
I fikarummet var det inte heller alla som var glada, mina mest politiska handlingar den kommande veckan kommer uppenbarligen att utspela sig på jobbet - inte i seminarierummet eller på festivalområdet. Men det kanske också är ifrågasättandet av homofoba uttalanden i fikarummet som är det mest viktiga, och på festivalområdet kan jag hämta energin och kraften för att ta diskussionen så snart det behövs.

Pridefestivalen stör, vilket också är meningen. En vecka om året fallerar den allmäna bilden av vad som är manligt och kvinnligt, vad och hur dessa män och kvinnor förväntas tycka, tänka och agera sexuellt. Det fantastiska med priden är att alla ges rätten att definiera sig själva, vilket också innefattar rätten att slippa bli definierade - en rätt som är självklar för alla som håller sig inom normen alla andra veckor på året. Men för den som faller ur normen är Priden en oas att andas ut på.
Till skillnad mot Hanne Kjöller tycker jag också just därför att det är helt rätt att journalister som inte respekterar denna enda veckas frizon ska kunna fråntas sin pressackreditering. Det hindrar inte någon från att skriva vad den vill i vilket fall, och precis som för oss som inte har pressackreditering är det fullt möjligt att vara på området med en vanlig festivalbiljett - även för journalister.

Om ett par timmar är det dags för årets invigning; från och med idag är det inte bara den tidigare supersvensson heteroschlagern som övertagits av LHBTQ-rörelsen - idag ger vi oss på det mest Svensson av allt: Allsång på Skansen!

Happy Pride!

Hålla ihop för barnens skull?

I debattartikeln i gårdagens DN kunde man läsa att medarbetare vid en tankesmedja som heter Claphaminstitutet (kristen ekumeniskt) kräver att folkhälsoministern ska verka för en reducering av skilsmässor. De menar på att det finns ny forskning som visar på att skilsmässa är bäst för barnen enbart då föräldrarna bråkar. Så är det tydligen bara i var tredje skilsmässa.

De skriver att barnen efter en skilsmässa får mindre kontakt med ena föräldern, oftast pappan, och att det är väldigt problematiskt för barnen. Det kanske är sant. Men att denna kristna lobbyorganisation tycker att den enda vägen till ett samhälle där barn mår bra är att föräldrar håller ihop, oavsett om de älskar varandra eller inte, är intressant.

Barn med en engagerad fadersfigur får enligt författarna mindre beteendeproblem. Så må det vara. Men man kan vara en engagerad fadersfigur även om man är skild. Egentligen säger de att man ska hålla ihop äktenskap för att papporna inte ska förlora kontakten med sina barn. Mycket märkligt resonemang.

Att försöka förhindra skilsmässor är ungefär som att vägra folk preventivmedel och förespråka avhållsamhet fast man vet att de har sex ändå. Det är inget konstigt att sluta älska. Även om vi valde "rätt" person från början så förändras vi, det kanske inte är rätt för alltid. Enligt dem spelar det ingen roll om vi är kära eller inte. Som att barn inte skulle känna av att föräldrarna inte har det bra, inte är lyckliga. Dessutom är inte jag beredd att offra min egen lycka för
att jag har barn.

Vardagsaktivism

Ikväll tog jag mig tid att slänga iväg ett av de där mailen man (jag) allt för sällan skriver. Ett sånt där mail som gör att man (jag) inte bara surar och upprörs i tysthet utan faktiskt agerar och ifrågasätter. Det borde man (jag, vi) göra oftare. Jag återkommer med eventuellt svar. Och kvällens uppmaning till er är att göra samma sak. Ta er tid, ifrågasätt, kritisera, agera!


Mail skickat till redaktör Johannes Klenell:

Hej Johannes och redaktionen,

Igår fick jag hem er "Antologi för vuxenserier och illustrerade noveller, volym 93". Då jag gillar era seriealbum började jag mycket nyfiken bläddra. Jag kommer dock inte längre än till försättsbladet innan jag hinner bli lite sur. Jag ser att det i redaktionen (inklusive dig som redaktör) sitter sex män och en (!) kvinna. Mycket märkligt och lite upprörande tänker jag och bläddrar vidare till nästa sida. Där börjar jag räkna på könsfördelningen hos de medverkande tecknarna. 19 män och 10 kvinnor. Hur kommer det sig? Finns det verkligen så ont om kvinnliga och kompetenta redaktionsmedlemmar? Finns det verkligen inte fler kvinnliga serietecknare? Vad gör/har ni gjort för att få en jämnare känsfördelning?

Jag har tidigare läst era feministiska seriealbum (t.ex. av Liv Strömqvist) och sett er som ett progressivt och feministiskt bokförlag. Jag har i många, många år varit medlem i Ordfront. Jag blir dock lite tveksam nu och ställer mycket mig mycket frågande till ett fortsatt medlemskap. Jag förväntade mig mer av både Ordfront och Galago, och jag ställer högre krav på en förening som jag är med i av kulturellt politiska skäl än vad jag gör av böckerna jag köper på Pocket Shop i väntan på nästa tåg.

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänlig hälsning

Joanna

Mänsklig reklam?

Befinner mig på Gotland, närmare bestämt i Visby. Igår kväll hamnade vi av en slump på ett ställe som heter Burmeister. Det är tydligen en av klubbarna sommargästerna besöker. Någonstans hade jag ett minne av att jag sett affischer med halvnakna tjejer, som var deras sätt att göra reklam för sin nattklubb. Och precis när jag frågade en av personerna i mitt sällskap om det kan ha varit så stiger två levande reklampelare ned för trappan.
Unga, söta, smala, storbystade blondiner. I extremt små t-shirts och korta hotpants. Min första tanke när jag såg dem var, fan vad tröttsamt att behöva anspela på sex hela tiden.
Men jag kan förstå dem. Det är väldigt lätt att som tjej spela den rollen, kanske det enklaste sättet att få bekräftelse. Men tänk att vi har nattklubbar i Sverige som anställer unga tjejer för att vara – eh vadå? Vad är det de ska göra egentligen? Jag fattar inte. Det måste ju vara för att de tror att de tjänar pengar på det. Men hur? Köper folk mer sprit om det står två tjejer med klubbens logga på t-shirten och ser kåta ut?

Mammor i vägen...

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste SVD artikel om barnfria zoner igår. Lunchrestauranger inför barnvagnsförbud, charterbolagen lockar med resor för vuxna (utan barn) och SJ inför tysta vagnar. Men enligt en sifo-undersökning så är det en överväldigande majoritet som inte vill ha barnfria zoner. Tur för oss som har barn och vill vara ute med dem ibland... Många mammor vittnar i alla fall i den här undersökningen om att de känner sig i vägen och att folk blir irriterade på dem.

Men jag måste erkänna en sak. Jag är en av de där som faktiskt blir irriterad ibland. Men det är inte så mycket på barnen, utan föräldrarna. Det finns faktiskt lägen då man som förälder borde säga åt sina barn att lugna ned sig och tänka på att det finns andra i närheten. Eller så går man ut från cafét, restaurangen (eller vart man nu är) och låter barnen springa av sig.

Men en sak slog mig när jag läste kvinnornas beskrivning av sin vardag. Tänk om det inte var mammorna, utan papporna som fyllde upp stan med barnvagnarna? Skulle affärsinnehavare säga åt dem att lämna barnet och vagnen utanför när de ska handla? Skulle folk sucka över att de tar plats? Om de var papporna som ammade – skulle folk skriva insändare om att de minsann inte ville se tuttar på stan? Antagligen inte.

Strejk för rätten att sova.

Sommarens planerade jobbplaner förändrades drastiskt. Samma dag jag skulle börja jobba heltid så trädde strejken bland bussförarna i kraft - så nu består dagarna av strejkvakteri och väntan istället.
Än så länge verkar det inte hända så mycket på förhandlingsfronten, risken för att strejken pågår ett tag är överhängande. Bland kollegorna är kampviljan på topp och konfliktkassan räcker lång väg - så förvisso kan ju arbetsgivarna sura ett bra tag till.
Men arbetsgivarna är inte bara sura. De är också ansvarlösa.
Strejken handlar för Kommunal om 4 saker. För det första att lönerna ska höjas och att avtalsperioden ska vara densamma som för avtalen hos de kommunalt anställda förarna. För det andra att det inte ska finnas anställningsformer i avtalen som inte är lagliga. För det tredje att ingen förare ska ha mer än 13 timmar från att den börjar jobba tills den slutar för dagen. För det fjärde, och det som gör mig mest upprörd att ens behöva strejka för, att dygsnvilan ska vara 11 timmar som den är enligt lag.
Arbetsgivarna vill istället att lönerna ska vara lägre i privata företag som kör kollektivtrafik än för kommunalt anställda. På sikt vill de alltså slå ut de kommunala utförarna med lägre löner och sämre villkor (ytterligare en härligt liberal strategi..). De vill även att det ska finnas anställningsformer som inte existerar i lag och att förare ska kunna jobba några timmar på morgonen, ytterligare några timmar på eftermiddagen/kvällen och sluta sådär 14-15 timmar efter att de gick till jobbet med betalt för 8.
Samtidigt vill de kunna förkorta dygnsvilan till enbart 9 timmar tre gånger i veckan. Detta strider mot de 11 timmar som står i lag. Men det är inte bara att försämra lagen, det är också mycket oansvarigt.
På 9 timmar ska en förare hinna ta sig hem från jobbet, varva ner efter jobbet, få ordentligt med vila, vakna, göra sig iordning och ta sig tillbaka till jobbet. Vad hinner man sova på det? Med lite tur 6 timmar. Troligare 5.
Alla som har körkort vet att det krävs att man är alert när man kör. Som yrkeschufför är ansvaret ännu större. Passagerarna är fler och de olyckor som en 24 ton tung buss kan orsaka betydligt större än en liten personbil.
Jag tror inte att allmänheten vill ha bussförare i trafik som har sovit så lite som arbetsgivarna nu försöker med. Det är inte heller rätt att det är enbart fackförbunden som ska ta ansvar för trafiksäkerheten. Förarna tar det ansvaret ändå, varje dag. Ett ansvar som de allra flesta inte bara tar under arbetstid utan även i privatlivet. Ska jag jobba är jag mycket mer noggrann med att jag sover ordentligt och på andra sätt gör allt för att känna mig säker på att jag kan hålla mig alert under den kommande arbetsdagen. Därför att om något händer, så vill jag veta att jag gjorde så gott jag kunde för att det inte skulle göra det.
Kan jag verkligen ta det ansvar som det krävs att köra buss utanför skolor med mängder av barn, ett fullpackat Djurgården med ännu fler barn eller överhuvudtaget om jag av min arbetsgivare inte ges tillåteles att sova ordentligt? Jag är tveksam, och strejkar gärna länge till för rätten att sova.

Sista dagen i ett vårdnadsbidragsfritt Sverige

Imorgon, den 30 juni, infaller sista dagen innan Sverige gör en jämställdhetspolitisk U-sväng och inför en familjepolitisk reform som luktar hemmafruromantik och kvinnofälla lång väg - vårdnadsbidraget. S-kvinnor i Stockholm, där vi Rebellor är en av klubbarna, uppmärksammar detta imorgon vid 5:e hötorgsskrapan (närmast Sergels torg) från kl. 15 och framåt. För talandet står bland andra Camilla Buzaglo från S-kvinnoförbundets styrelse och Jytte Guteland som är förbundsordförande för SSU. Välkomna!

”We serve cold beer and hot girls”

– Kvinnorna här är ju hopskruvade på ett annat sätt, säger Anders, en tandläkare i 60-årsåldern som talar med bred skånska.
– Kåthet är ju helt annorlunda för kvinnorna här. Det är som att vara hungrig, man gör något åt det, menar Anders.

Han får medhåll av Göran, läkare från Stockholms innerstad. De småpratar om varför de åkt hit. Göran berättar att han gillar att relationer är så okomplicerade i Thailand.
– De kan ju vara bara för en kväll.
Samtidigt förklarar han att han vet att många av tjejerna har en tuff bakgrund med tragedier eller fattigdom som gjort att de försörjer sig genom prostitution.
– Ja, just därför är det svårt att se hur många tjejer det är i en bar, alltid fler än männen. Man tycker ju lite synd om dem som inte får en man för kvällen, tillägger han.

(Om ni vill läsa hela artikeln kan ni hitta den på http://www.stockholmsfria.nu/artikel/73818)

Det här är några av de sakerna männen på Scandalic (Pattaya) säger när en reporter träffar dem och spelar in deras samtal med en dold mikrofon. Scandalic är ett hotell som lockar svenska gäster med svensk husmanskost, snus och prostituerade kvinnor. När den svenska chefen konfronteras av reportern på telefon som berättar om deras besök på Scandalic, säger han att han bara tar seden dit han kommer.

Hur är det möjligt att resonera så här? Jag är nästan helt säker på att ingen av dessa män skulle stå för sina åsikter inför sina svenska vänner, arbetskamrater och framförallt inte inför sina fruar och sina barn. Kvinnor måste vara människor av andra sorteringen. En människa mindre värd än män. Eller egentligen en kvinna rätt och slätt.
De resonemangen hörs även i Sverige när det gäller prostitution. Hon kanske vill, hon kanske gillar det, det är ett jobb som alla andra osv. Men här kan du dessutom lägga på KULTUR. De thailändska kvinnorna är varmare, kåtare och mer okomplicerade. Konstigt nog verkar förstå att de gör det för att försörja sig, men det leder i bästa fall till att de tycker synd om de tjejer som inte hittar någon att gå hem med en kväll.

Det här är män som kanske ”bara” köper sex på semestern. Av fattigare kvinnor är de svenska. Och försöker försvara det inför sig själva, för vad skulle annars deras korkade resonemang vara, om inte ett försvar? Eller kan de vara så dumma? När jag läser sånt här, förstår jag ändå varför det finns ett så kompakt motstånd att göra Sverige till ett jämställt land. Hur utbrett föraktet för kvinnor egentligen är. Det här är helt vanliga män, som finns överallt, i alla samhällsklasser, i hela Sverige. Din kollega, din granne eller din pojkvän. Det blir så uppenbart att det jämställda Sverige är en chimär.

Fortsätt ligga!

Egentligen är det nog att slå in öppna dörrar att ens kommentera den urbota konservativa och moralistiska artikeln på DN Debatt som man kunde skratta åt under midsommarhelgen. Men jag kan inte låta bli. Om det skulle varit någon som missat den.

Ett gäng läkare (ja, googla dem gärna, en är ordförande i föreningen Kristna läkare och medicinare i Sverige, KLM) vill förvisso inte ta vårt sexliv ifrån oss men ser gärna att vi håller oss till en partner - åt gången eller hela livet framgår inte. Den mest hälsosamma sexualiteten är alltså den fina inomäktenskapliga. Ungefär.

Ja, vi ska lära oss, våra vänner, våra ungdomar och alla andra att använda kondom. Och javisst, vi förstår att detta inte ger 100% skydd och det ska vi också prata om. Men NEJ- vi kommer inte knulla mindre. Tvärtom. Jag är fullkomligt övertygad om att ju mer sex man har (av egen vilja självklart) desto bättre mår man. Mer sex med fler tror jag är det mest hälsosamma. Om vi nu ska se sex som en fråga om hälsa. Vilket jag inte tycker vi ska.

Om världens mesta välfärdsland inte kan minska spridandet av sexuellt överförbara sjukdomar på annat sätt än likt påven predika avhållsamhet -då ska vi nog fundera på vilka prioriteringar vi gör.

Ut med RFSU på gator och torg. Förbättra, förstärk, förstora sexualundervisningen i skolorna. Gör sexualkunskap till obligatoriskt ämne på lärarutbildningen. Öka kompetens för att beivra sexualbrott. Sluta stigmatisera sexualitet som inte ryms inom normen. Vi måste göra allt vi kan för att hindra spridningen av farliga könssjukdomar. Men att tro på avhållssamhet? Herregud...

Hanna Löfqvist skriver också bra här

Att lyfta blicken

En fråga som har engagerat mig mycket är det hedersrelaterade våldet, eller hedersliv som vi i Rebella kallar det. Begreppet bestämde vi oss för att använda för att inte ”bara” diskutera de mest extrema fallen, utan också arbeta med de värderingar som gör att många kvinnor lever i familjer där deras frihet att göra egna val är starkt begränsade.

Tyvärr är jag så förutsägbar att jag ofta engagerar mig i frågor som rör min egen vardag. Eller sådant jag har egna erfarenheter av. Därför är t ex delad föräldraförsäkring, genuspedagoger i förskolan, synen på kvinnor i näringslivet osv frågor som får igång mig.
Men ibland skäms jag nästan över att jag alltid hamnar i ”vita-medelklass-kvinno-träsket”. I förrgår läste jag Lisa Bjurwalds krönika i DN och tänkte att det är nyttigt att minnas hur kvinnor i andra länder lever. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=794462

Till exempel så kunde man läsa att hälften av alla gifta kvinnor i Jemen är under 15 år. I maj fick en åttaårig flicka en historisk skilsmässa från sin 30-åriga make.
I andra länder stenas kvinnor till döds för att de har blivit kära i fel kille. Eller mördas för att de har blivit våldtagna. Listan kan göras lång.

Jag har på nära håll sett tjejer begränsas väldigt starkt, hotas, misshandlas och till och med giftas bort. Idag känns det väldigt märkligt att det har varit en del av min vardag. Än märkligare är att jag inte tyckte det var så konstigt. Det är väldigt långt ifrån hur jag resonerar idag.

Jag tillhör dem som tror att det finns mekanismer som är gemensamma för förtrycket vart du än befinner dig i världen, men det finns vissa grundläggande skillnader. I vissa samhällen är det inte bara accepterat, det är en självklarhet, att man kontrollerar kvinnorna i familjen. De äger inte sina egna liv. Detta är en verklighet för många kvinnor även i Sverige.

Sen vill jag faktiskt påpeka att hedersliv är en mycket tung börda även för männen att bära. Visst blir även män utsatta för hedersrelaterat våld, men oftast är de männen som ska bära upp strukturerna. Utan arbete med dem som utövar detta förtryck kommer ingen förändring till stånd, därför är t ex Ahre Hamednacas arbete på Sharafs hjältar så otroligt viktigt. De jobbar med utbildning, förebilder och stöd att få unga män att lämna hederskulturen. http://www.elektra.nu/db/artiklar/sharaf.htm

Jag kommer fortsätta tycka att frågorna i min vardag är viktiga, framförallt eftersom inget är en slump, utan för att det är en del av en struktur. Men ibland känns det som att jag borde skifta fokus lite grann och lyfta blicken.

Misshandel eller pojkstreck?

Bläddrade i Aftonbladet i går och råkade läsa en artikel som gjorde mig upprörd. Någonstans i norra Sverige hade en 18-årig kvinna böjt sig in genom ett bilfönster för att prata med föraren.
Då vevar de upp rutan - hon kläms fast med huvudet och ena armen – och de kör iväg. Kvinnan släpades efter bilen tills hon förlorade medvetandet.

Det är naturligtvis helt sjukt, men det som gjorde mig riktigt upprörd var den intervjuade polisen och hans kommentar:
"Hon hävdar att de kört fast hon sagt nej. Huruvida det var något slags skämt vill jag inte spekulera i. De är unga och det kan vara ett pojkstreck."

Den första meningen låter som att han pratar om en våldtäkt. Ord mot ord. Alltid samma sak.
Men kom igen! Sex har vi ju även frivilligt, och det är inte helt lätt att tolka i sexualbrottsmål, det kan jag köpa. Men hur ofta klämmer man fast sig själv i en bilruta och låter sig släpas med när någon kör?

Nästa grej: polismannen vill inte spekulera i om det är ett skämt.
Ursäkta!? Får jag gå släpa runt en man efter en bil? Skulle polisen säga "vi vill inte spekulera i om det är ett skämt"?
Det löjliga är att det är precis vad de gör. De spekulerar i att det kan vara ett skämt.
Och sist men inte minst: "De är unga och det kan vara ett pojkstreck."

Hur har det här samhället kommit fram till att alla som har snopp och är unga är helt IQ-befriade?
Lägg av nu, det är ju alla de här ursäkterna som skapar nonchalansen.

Tre reflektioner från en tvåbarnsmamma

Som nybliven tvåbarnsmamma finns det en hel del saker att fundera kring. Jag har inte tid med de längre diskussionerna nu. Så här kommer ett par korta att börja med.

Det är farligt att föda barn för alla kvinnor som inte lever i en tid och på en plats med välutbyggd sjukvård. När jag tittar på bekantskapskretsen har de flesta haft någon form av komplikation som hade kunnat ge stora problem för kvinnan och barnen i en annan tid eller någon annanstans idag. Min moderkaka ville inte lossna helt så att jag fick skickas upp på operation för att ta bort den och jag förlorade 2,5 liter blod. Det var helt odramatiskt på SÖS men jag hade kunnat vara en av alla de kvinnor som dött i barnsäng i en annan tid på en annan plats.

Jag har lite svårt att tro att min tre veckor gamla dotter redan ser ut som en tjej. Ändå har flera personer redan bedyrat att att det så tydligt syns att det är en liten flicka. Jag antar att det är ett bevis för behovet att att dela in och könsbestämma människor.

Till slut kan vi konstatera att min dotter i samhällets ögon ännu inte har någon far. Eftersom vi inte är gifta har Sibel ingen pappa förrän Adnan erkänt sitt faderskap inför vittnen på stadsdelsförvaltningen. Att vi redan har ett gemensamt barn och har bott ihop i fem år spelar ingen roll. Det var en av de saker som kom under gårdagens rebellamöte när vi pratade om familjepolitik. Vi diskuterade en hel del annat och lär få återkomma med ett antal förslag som på allvar utgår från barns bästa.

/ Nanna

Sommar, sol & stress

Underbart med sol och värme. Nu kan man göra utflykter, åka och bada och massa annat mysigt. Så insåg jag precis när jag var iväg på en utflykt häromdagen att det är inte så mysigt. För barnen kanske det är det. Och för papporna. Men mammorna då? Jag blir så less när jag ser alla mammor flänga runt och plocka med mat, dricka, filtar och annat. Så dukar de upp, passar upp på familjen samtidigt som de äter och sen är det dags att plocka ihop skärpet. Puh... Hur gör man för att inte hamna där?

Valfrihet för välbeställda

Vårdnadsbidraget går ut på att föräldrar som har barn mellan 1-3 år ska få 3000 kr i månaden obeskattat om de inte använder annan offentligt subventionerad barnomsorg (dvs förskola). Detta är en del av högerns valfrihetsreform. Eller de säger det, men man behöver inte ha mycket till analytisk förmåga för att förstå att det inte handlar om det. Det är kristdemokraterna som i sin iver att stå för någon slags gammeldags familjeideal har lyckats få igenom en av de mest bakomsträvande reformer på väldigt länge. Jag skulle inte tro att folkpartiet är lika entusiastiska.

Jag skulle kunna gissa mig till vad som kommer att hända när vårdnadsbidraget införs och vilka som utnyttjar det. Eftersom kommunerna inte bli kompenserade blir det mindre resurser till förskolan, ingen hemlighet. Det är enkelt matematik. Att det är i första hand kvinnorna som stannar hemma är inte heller speciellt omtvistat. Det som är intressant är ju argumentationen för vårdnadsbidraget som hela tiden heter valfrihet, möjlighet att vara hemma med sina barn. Vem har möjlighet att välja bort förskolan för 3000 kr i månaden? Ja, det är ju familjerna i kristdemokraternas värld. I den finns naturligtvis en kvinna i familjen som inte är speciellt sugen på att jobba, utan hellre är hemma med barnen, och det finns en man som har en bra lön. Så måste det ju vara, vilken ensamstående förälder klarar sig på 3000 kr i månaden? Låt oss också ta exemplet där kvinnan (vilket jag förutsätter att det blir) bestämmer sig för att vara hemma. Jag gissar att det är en familj som hade tagit det beslutet i vilket fall som helst. För inte kan det väl vara så att massor av familjer helt plötsligt anser sig ha råd att gå från två inkomster till en? Jag är inte så förtjust i att använda såna här begrepp, men vårdnadsbidraget är verkligen ett hemmafrubidrag.

Barnens bästa är ju en annan intressant vinkling. Är det att vara hemma med en förälder eller att gå på förskola? Det är en lång diskussion. För mig skulle det vara ett mycket enkelt val, inte bara för att jag vill jobba, utan för att jag tror att det är mycket bättre för mina barn att få interagera med andra barn och vuxna. Sen undrar jag vad kristdemokraterna egentligen tror om föräldrar eftersom de tjatar om att de vet bäst? Kommer de allihopa från Bullerbyn? Det finns massa barn i Sverige som växer upp med föräldrar som misshandlar, kränker eller bara inte orkar älska och stötta. Att föräldrar alltid vet vad som är bäst för barnen är tyvärr inte sant.

Feminism utan gränser

Denna helgen ägnade jag mig åt att försöka ta igen en del pluggtid som på något mystiskt sätt försvunnit iväg till annat under terminens gång. Självförvållad nödvändighet till helgarbete kan ju få den mest sansade att sura till på sig själv, och det var inte med hurrarop som böckerna öppnades. Men förväntningarna till trots så blev just den här läsningen väldigt inspirerande. Inte bara för att den kunde flytta ut till gräsmattan och solen, utan framförallt för att en förväntat uberteoretiskt abstrakt kurslitteratur - istället för huvudbry - försåg mig med ett så bra stycke om en politisk vision för den som precis som jag är socialist, feminist, antirasist och så vidare - men som ibland har svårt att hitta ord för en vision som rymmer det.
Så jag snodde en från min bokhyllas nyutnämnda gudinna, Chandra Talpade Mohanty (Feminism utan gränser heter boken), och delar den med er på bloggen. Håll till godo.

"jag föreställer mig en värld som är positivt inställd till både sex och
kvinnor; en värld där kvinnor och män är fria att leva kreativa liv i trygghet,
fysisk hälsa och integritet; där de är fria att välja vem de vill älska och vem
de vill leva med och där de själva bestämmer om de vill ha barn eller inte. En
värld där vår val styrs av glädje och inte bara plikttroget slit; där fria och
fantasifulla intellektuella utforskningar är en fundamental rättighet. En vision
i vilken ekonomisk stabilitet, ekologisk hållbarhet, jämlikhet mellan raser och
omfördelning av välstånd skapar den materiella basen för människors
välbefinnande. Min vision är slutligen en där demokratiska och socialistiska
metoder och institutioner tillhandahåller villkoren för människors deltagande
och beslutsfattande oavsett ekonomisk rang. I strategiska termer innebär detta
att antirasistiska, feministiska och demokratiska principer läggs till grund för
människors delaktighet och relationalitet, vilket fodrar arbete på många fronter
och i många olika kollektiv för att organisera ett motstånd mot förtryckande
strukturer. Min vision kräver också att uppmärksamhet riktas mot såväl små som
stora strider och processer som kan leda till radikal förändring - det räcker
inte att arbeta för (eller vänta på ) en revolution. Den feministiska,
antirasistiska och antikapitalistiska praktiken i vardagen är alltså lika viktig
som deltagandet i större politiska organisationer"

Håll koll på oss!

Har du ingen RSS-läsare som ger dig indikationer på när vi uppdaterat vår briljanta blogg, så kan du nu få en påminnelse per mail.

Skriv din mailadress här i kommentarsfältet eller skicka ett mail till joanna.mossberg@gmail.com så hamnar du på bloggmaillistan.

På brösten? Han menar inget illa...

Attitydsundersökningar visar att en av fem tillfrågade tycker att kvinnorna bär en del av ansvaret om de blivit våldtagna. Om den här undersökningen skulle vara representativ för vad folk tycker skulle det innebära att 20 procent av Sveriges befolkning anser att en tjej som blir våldtagen får skylla sig själv. Ett skäl, enligt undersökningen, är om en kvinna har klätt eller betett sig utmanande. Jag är lite kluven till vad jag ska tro om hur nära sanningen siffran 20 procent ligger. Å ena sidan känns det helt absurt högt och jag har svårt att tro att det finns så många idioter, å andra sidan, om jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter och alla de människor med extremt sunkig kvinnosyn jag har träffat – så låter det inte så konstigt ändå.

När jag läser om hur unga tjejer har det i skolan, blir jag bedrövad. Jag tänker inte bara på att tjejer blir kallade för hora, fitta och andra ord som används i syfte att förnedra och kränka. Jag tänker också på att de blir tafsade på. Att killarna inte respekterar deras rätt till sin egen kropp. Men framförallt tänker jag på det bristande stöd de tjejerna får av sina lärare och andra i skolan. Det finns säkert goda exempel, men jag själv och många med mig delar den erfarenheten att vuxenvärlden viftar bort det som ett icke-problem. Med förklaringar om att ”killar är så i den åldern” eller att de ”bara skojar” eller andra märkliga ursäkter. Bara att killarna faktiskt tar sig rätten att ta på en tjej utan hennes tillåtelse säger ju en hel del om vårt samhälle, men de vuxnas reaktioner säger desto mer.

Förklaringen att killar är på ett visst sätt, eller att de inte förstår bättre, används redan på förskolan när killarna får hjälp före tjejerna, i skolan när de får mer utrymme än tjejerna på lektionerna, när de får barn men struntar i att ta ut föräldraledighet, i rättssalarna när de står åtalade för sexuella övergrepp och så vidare...

Det är dags för vuxenvärlden att ta ansvar. Det är vi som har skapat det här. Och det är vi som återskapar. Vi måste lägga ansvaret på den som kränker, inte på den som blir kränkt. Men för att komma dit måste vi sluta tro att killar och tjejer på grund av sitt kön är på olika sätt och har olika behov, för det är det som gör att det alltid går att ursäkta en killes beteende. Och det viktigaste av allt – vi måste sluta kräva av tjejerna att de ska acceptera att bli respektlöst behandlade.

Frihet kräver rättvisa - demonstrera första maj!

För feminister är slagordet ovan en självklarhet. Vi vet att den grad av frihet som kvinnor i Sverige är priviligerade nog att ha har skapats genom rättvisereformer där makt och resurser har fördelats från den som har mest till den som har mindre.
Även om materiella resurser och ekonomisk självständighet inte kan ta oss hela vägen till jämställdhet så är det grundbulten i, och förutsättningen för, att fortsätta ännu lite längre.
Men detta är inte självklart för alla. Av en kvinnofientlig regering presenteras reform efter reform som begränsar kvinnors frihet, och som angriper just denna kärna - den ekonomiska självständigheten. De begränsningar som införs i A-kassan och den förändring som görs av sjukförsäkringen slår allra mest mot kvinnor. Vårdnadsbidraget kommer på sikt att skapa en grupp kvinnor som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden och på ännu längre sikt en ytterligare generation av fattigpensionärer.

På bekostnad av kvinnors frihet sänks skatterna för vita män med stora kapitaltillgångar.

Frihet kräver rättivsa!
Protestera mot orättvisan och kvinnofientligheten - demonstrera på första maj!
Samling i Humlegården klockan 13.00, avmarsch klockan 14.00, tal av Carin Jämtin och Tomas Östros på Norra Bantorget klockan 15.00.

Barn och jämlikhet

Ja, vad ska man tycka om barnbidraget? Ända sedan jag engagerade mig så har jag ju matats med det budskap som också Thomas Östros för fram nu, om barnbidraget som en hörnsten i familjepolitiken och som något som gör att alla känner att de iaf får någonting för sina skattepengar.

Men jag känner mig tveksam till argumentet. Är det verkligen viktigt för alla att få bidrag? Alla de familjer som bara sätter in pengarna på ungarnas konto och ger dem några tusen på 18årsdagen, skulle de känna mindre angelägenhet att betala skatt om bidraget försvann? Känner de överhuvudtaget en stor angelägenhet att betala skatt eller gör de vad de kan för att skatteplanera? (ja, min misstänksamhet mot överklassen och deras skattesmitande är hyfsat stor)

Samtidigt är det inte helt enkelt att bara utgå från någon sorts samlad familjekonomi - det finns många familjer där barnbidraget är de enda "egna" pengar som kvinnan har. Där mannen står för försörjning och sedan bidrar med hushållskassa. Barnbidraget går dock oftast (och visst - väldigt normativt och kanske inte ett riktigt system) in till kvinnans eget konto. Och på så sätt kan hon göra prioriteringar som kommer barnen till godo som hon kanske inte skulle kunnat göra annars.

Men jag tror att det bästa vore att se över om man kunde komma fram till någon mer behovsprövad modell.

I övrigt så kan vi ta del av Rädda barnens barnfattigdomsrapport och åter konstatera att det verkligen inte är att ta i att kräva att skolan och alla skolaktiviter ska vara avgiftsfria. Vi måste göra vårt yttersta för att skolan ska vara en plats där barn känner sig jämlika. Det är en dröm som är svår att nå. Men en början är i alla fall att inte separera barn med betalningsförmåga från dem utan. Kanske kan de pengar som blir över om vi förändrar systemet med barnbidrag gå till en pott som skolorna kan söka ur för att göra sociala aktivter som inte ryms inom skolans budget? Det vore mycket bättre än 1050 i månaden x alla överklassbarn in på Handelsbankens fondkonto.

Världens mest jämställda

Det verkar som om jämställdhetsfrågorna är överallt just nu. Öppna vilken tidning som helst så skriver de om föräldraförsäkring och om kvinnor i näringslivet. En vild gissning är att det är 8:e mars och internationella kvinnodagen som skapar detta intresse. Men vad är det för vinkling på artiklarna? ”Svenska män är mest jämställda i världen”. Vad betyder det egentligen? Att svenska män är mest jämställda i världen betyder ju inte att de är jämställda.

Kvinnofrid är uppnått

i alla fall i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd. Stockholms stads kommunfullmäktige har ett mål som heter "Kvinnofrid ska råda både i hemmen och på gatorna" och i min stadsdelsnämnd står det ett tydligt JA i spalten om målet har uppfyllts. Så den som vill ha kvinnofrid bör då flytta till Enskede-Årsta-Vantör.
Om jag tror att det stämmer?
Nej, säkert inte på något sätt. Det finns inget som säger att färre kvinnor blir utsatta för sexualiserat våld i min stadsdel än någon annanstans. Det finns heller inget som talar för att samma våld har minskat, snarare finns siffror på det motsatta. Siffror som alltid är osäkra med hänvisning till de höga mörkertalen. Och just mörkning måste uppenbarligen vara något som ligger för en borgerlig stadsdelsnämndsmajoritet som den i min stadsdel. För det kan inte finnas någon annan rimlighet bakom det stora JA:et. Om vi inte ser våldet så finns det inte. Då behöver vi heller inte göra något.
Själv väntar jag med spänning och en god portion ilska på att ställa en hel del frågor på torsdagens möte.

Carolina Gynning bara snygg?

Igår gick QX galan i repris i TV 4. Nominerad till årets hetero var Mona Sahlin (som fick epitetet snygg), Måns Zelmelöv (som fick epitetet artist) och Carolina Gynning (som fick epitetet snygg).

Jag tror ni fattar min poäng. Man hade också tidigare under kvällen skämtat och sagt "du här till och med mer korkad än Carolina Gynning" eller något liknande.

Nu var det väl iofs prisutdelarna Torkel Pettersson och Gustav Skarsgård som kom med de festliga eptiten, man får hoppas det. Så kanske ska jag inte kasta skit på QX eller gaygalan för att man reducerar en människa till ett objekt.

Men dåligt är det. Och jag bara tycker det är så jäkla lågt.

Jag har alltid gillat Carolina. Hon är skarp och kvick och rolig. Underbar tycker jag. Och hon är bland annat programledare och konstnär. Men nej, snygg är hon. Hur fasen man kan nomineras till årets hetero genom att vara snygg. Ja ja. Så vann Mona Sahlin dessutom.

Men sedan finns det en annan sida, som handlar om särbehandlingen mellan henne och Linda Rosing som är intressant. Och den här artikeln ger många tänkvärda insikter kring ens egen (eventuella) medelklassfeminism...

Det går fort att riva ner

Två barn färre i varje barngrupp. Det var ett av de viktigaste vallöftena för S i Stockholm valrörelsen 2002. Efter hårt arbete och mycket gnetande lyckades men faktiskt. Det viktigaste arbetet gick ut på att leta och driva igenom nya platser för förskolor, göra om skollokaler mm. På min sons förskola innebar satsningen på förskolan under förra mandatperioden att man kom ner till 13 barn i småbarnsgruppen, 15 i mellan och 17 i storbarnsgruppen.

Det har gått mindre än ett år och en månad sedan moderaterna och deras stödpartier tog över Farsta stadsdelsnämnd. Nu har barngrupperna ökat för andra året i rad. Det första som hände efter majoritetsskiftet var att skriva in ett ytterligare barn i varje grupp. Nu i januari 2008 ökar man med ett andra så att barngrupperna är 15 i småbarn, 17 i mellan och 19 storbarnsgruppen. Två barn fler i varje barngrupp. Det går fort att försämra välfärden när skattesänkningar är det högst prioriterade.

Ursäkta språket, men det är förjävligt med en borgerlig majoritet som sätter skattesänkningar för de redan rika framför omsorgen om våra barn.

Samhällets fiende nummer 1

skulle kunna vara jag och kanske även vår förening enligt tidningen Neo som väljer att illustrera sitt så kallade reportage om ABF och diverse små vänstersekter med en bild på mig i Rebellatröja.

Bildvalet till artikeln är rätt fantastiskt som helhet. Tre personer syns med hela ansiktet. Först ut är Daniel Suhonen, en av folkbildningens hjältar i den här staden. Han har gjort ett fantastiskt jobb för att utveckla seminarieverksamhet och demokratiska samtalet under sina år på ABF Stockholm och har nu gått vidare till att vara redaktör för SSU:s debattidning Tvärdrag. Bilden bredvid honom föreställer Catharina Ullström vid ett bokbord för S-studenters Burmautskott. Bilden är alltså tagen i höstas straxt efter de stora fredliga demonstrationerna för demokrati i Burma. Det kan vara den sämsta illustrationen om man vill visa att ABF stöder antidemokratiska våldsorganisationer. Den tredje bilden föreställer alltså mig vid Unga S-kvinnor Rebellas bokbord. På bokbordet informerade och kampanjade vi mot den borgerliga regeringens reaktionära hemmafrubidrag, samt informerade om vår verksamhet bland annat höstens studiecirkel om våldtäkt. Hur stort hot mot rikets säkerhet detta är kan man säkert ha olika åsikter om. Min egen farlighet kanske Neo vet mer om än jag eftersom de har valt att publicera bilden.

Catharina skriver om detta även på sin blogg och är rätt upprörd över att kopplas samman med organisationer hon inte sympatiserar med. Det kan jag hålla med om men jag tycker mer att bilderna är ett bevis för artikels undermålighet.

Folkbildning, föreningsfrihet och demokratiska samtal är nödvändigheter i en fungerande demokrati. Tidigare har man under borgerliga majoriteter stängt en efter en av Stockholms samlingslokaler. Neos och även SvDs utfall mot ABF är en del av samma kampanj. Det är ju inte de utpekade mer eller mindre obetydliga organisationerna man vill åt utan Arbetarnas bildningsförbund och folkbildning i allmänhet. För det kan nämligen vara samhällsförändrande om människor lär sig saker om samhället och världen tillsammans med andra och kommer fram till annat än det som serveras på Svenska dagbladets ledarsida.

/ Nanna

Ni som delar vår åsikt om vårdnadsbidraget, kan för övrigt skriva ert namn i den namninsamling som är en del av vår kampanj.

Vilken överraskning

Ojämlik arbetsfördelning i hemmet gör kvinnor sjuka. Ja men se till att dela föräldraförsäkringen åtminstone då!

ps. ännu mer förvånande kanske att av enkätsvaren i artikeln säger sig endast 11 procent leva i ett ojämställt förhållande. Jag kan rapportera att i min bekantskapskrets är det betydligt fler - särskilt av kvinnorna ;) vore intressant att se könsfördelningen på svaren. Okej, 30 procent säger "Ganska jämställt", men det känns lite som det fega alternativet "okej han diskar och tvättar bilen typ". Vad svarade jag själv? Ganska jämställt. Jag är också en fegis...

Årets bästa!

Det här inlägget är mer ett tips om någon annans inlägg än ett eget inlägg, men låt så vara.

Ann Charlott Altstadt (som jag tidigare bara läst i "Flamman") imponerar stort idag i ett inlägg på Aftonbladet Kultur. Hon lyckas formulera det jag själv tänkt om kvinnlig sexuell frigörelse i flera år, men aldrig lyckats sätta på pränt eller formulera på ett lika klockrent och rakt sätt som Ann Charlott gör. Dessutom gör hon det ideologiskt och analytiskt. Min tes har länge varit att det sedan några år tillbaka är såå okej för tjejer att vara sexuella varelser och kåta (dock såklart på patriarkatets villkor) att man helt plötsligt är en misslyckad kvinna om man inte är så ”sexuellt frigjord” att man inte vill ha analsex, gruppsex eller vad det nu kan vara. Den ”sexuella frigörelse-debatten” har alltså fått motsatt effekt, eller i alla fall bara låst fast kvinnan i ytterligare ett sexuellt sätt att vara på. På patriarkatets villkor. Äsch, skit samma. Ann Charlotte formulerar det så mycket bättre än jag:

”Problemet i dag är inte att kvinnor inte törs stå för sin sexualitet, utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här. Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna. Problemet är inte att kvinnor inte får njuta av sex, utan att hon måste fejka orgasm eftersom det är hennes kulturella uppdrag att älska sex och att vara århundradets knull. Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse? Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna. Sexualiteten är inte det första utan antagligen det sista som kommer att förändras på väg mot jämlikhet och jämställdhet. Till dess riskerar sexradikalismen att bli en kvinnofälla som kräver offer.”

Så rätt, så klokt. Det här gjorde min kväll! Läs hela inlägget!

Fler av mina tankar kring sex och politik hittas i inläggen "För lite för mycket sex(ualundervisning)" samt "Politik i sängen".