Hora eller madonna?

Jag vet att jag förenklar det, men som kvinna har du två förhållningssätt att välja på. Antingen är du en tjej som killar vill knulla med eller så är du en tjej som killar vill vara tillsammans med. När jag tänker tillbaka på när jag var ung (eller yngre...) och kommer jag ihåg mina killkompisars kommentarer om hur de gjorde allt för att få en tjej i säng. Fick de ligga så var hon inte värd att träffa igen. Fick de inte ligga så kunde hon eventuellt vara "flickvänsmaterial". För 15 år sedan var inte detta något som jag teoritiserade på något sätt. Jag blev i och för sig förbannad, mest för att jag tyckte att det var dubbelmoral. Men samtidigt förhöll jag mig till dessa regler som att det var viktigare än allt annat. Jag ville för allt i världen inte vara "dålig" tjej. Jag ville vara en "fin" tjej. Och fina tjejer hade inte sex.

Läser för tillfället Katarina Wennstams "Smuts" som visserligen är en roman, men jag misstänker att en del av det skulle kunna vara hämtat ur verkligheten. Där finns Jonas, huvudpersonen. Lyckad advokat som har en vacker fru, fina barn och designat hus. Han är den perfekta mannen och engegerad i mäns våld mot kvinnor, sexhandel osv samtidigt som han själv köper sex. Det finns en scen i boken som jag ska beskriva kortfattat. Han och hans fru får besök, äter middag, har trevlig, dricker vin och blir berusade. När de blir ensamma har de sex, vilt och passionerat, som de aldrig har längre. Det slutar med att de har analsex. Det är hon som vill. Dagen efter när Jonas fru Rebecca kommer ned till frukostbordet säger barnen att Jonas är sjuk. Rebecca går upp till badrummet, hon hör att han är där inne och kräks. Hon knackar men han vill att hon ska gå, han säger att han vill vara ensam. Han tänker bland annat: "Han har allt. Men han kan inte hantera det. Rebecca. Min Rebecca. Inatt möttes världarna. Inatt blev hon en av dem. Han har smutsat ned henne. Så tänker han på hur fruktansvärt skönt det var. Han ser hennes kåta blick och hennes förvridna ansikte. Hennes porrmin. Som en hora."

Jag menar inte att alla män tänker så. Men jag tror att hora/madonna komplexet i högsta grad lever. Var går gränsen? När blir man som en hora? Är det villig men inte kåt som gäller?

Jag har kommit så långt att jag försöker göra det jag vill göra, utan att bry mig om vad andra tycker. Inklusive ha sex. Och jag har kommit fram till en sak. Om de personer som finns i mitt liv måste placera mig i ett fack, har ett behov av att ettikera mig, då är det de som har problem - inte jag. Min strategi är att inte låta någon annans åsikter prägla min syn på mig själv. Frågan är bara om det förändrar något?

Kvinnor och glastak

Läste i SvD (18/12-07) om en undersökning som Demoskop hade gjort på uppdrag av ledarskapsbolaget Human Capital, till 50 procent ägt av Investor. 87 % av kvinnorna svarar att deras kompetens inte tillvaratas tillräckligt. Jag tror inte att det är en ovanligt hög siffra, men jag lite fundersam när jag insåg att enkäten var riktad till dem som ingår i Novares nätverk. Som jag förstår det är det ett nätverk som består av kvalificerade kvinnor och män som siktar på högre positioner och de arbetar aktivt med jämställdhet. Då låter siffran helt plötsligt högre.

Det Investors personalchef blev förvånad över var att åtta av tio män uppgav att svårigheten att få tid med sina barn minskar viljan att ta en högre chefsbefattning. Frågan är bara hur man tolkar svaren. Betyder det att dessa män inte kommer att ta chefsbefattningar eller betyder det bara att man tänker till en gång extra innan man gör det? Och vilka är dessa män? Ingår de i ett nätverk som arbetar aktivt med jämställdhet så kanske man inte ska tolka deras svar som en attitydförändring.

Samma dag kan man i Svd läsa om hur Riddarhuset röstar ned en motion om att släppa in kvinnor i styrelsen. Den tidigare ordföranden Johan Nordenfalk levererade den knivskarpa analysen: ”jag har en känsla av att börjar man öppna en dammlucka är det svårt att hålla emot när vattenströmmarna väller fram”. En tolkning av det uttalandet skulle kunna vara: om vi öppnar upp en möjlighet för kvinnor att ta sig in i styrelsen med kompetens och meriter som kriterier blir vi män snart utkonkurrerade…

Jag vet inte hur det ser ut idag, men 1980 var adeln representerad i ledningen för en tredjedel av Sveriges största bolag enligt en studie, så jag kan tänka mig att några av dem finns kvar där ute. Då är det inte så märkligt längre. Att glastaket består menar jag.

Bedjande blickar

Sitter och läser Metro på tunnelbanan. Tittar på alla bilder av leende kvinnor med huvudet på sne. Varje gång jag möter deras blick hör jag dem säga: snälla slå mig inte. Fy f-n för det sexualiserade våldet. Och för mig och alla mina vänner som snällt accepterar att leva under ett konstant hot om våld!
Tycker du att jag överdriver? Jaså? Varför är du rädd när du går hem från krogen? Eller varför undviker du vissa platser när det blivit mörkt? Jag låter rädslan beskära mitt liv och mitt utrymme, det gör de flesta kvinnor (och för all del en del män med). Det värsta är kanske att jag är så van vid det att jag inte märker det längre.

Feministisk folkbildning

Under hösten har jag gått första terminen på folkhögskolelärarprogrammet. Jätteskoj. Jag trivs som fisken i vattnet.

Men folkbildningens utbud, då framförallt de kurser som erbjuds på folkhögskolor, har mycket att lära av andra utbildningsformer när det kommer till genusperspektiv på det de lär ut.

Samma sak gäller verkligheten på folkhögskolan. Fortfarande är karikatyren på en folkhögskolelärare en medelålders man med rund mage, träskor och helskägg. Han undervisar helst i något samhällsorienterat. Denne flankeras av en äldre kvinna i gudrun sjödén kläder som företrädesvis undervisar i språk eller konst. Det är inget fel på dessa personer (ja de finns på rikigt också jag har träffat dem) men det är allt för smala ramar för en så mångsidig verksamhet som folkhögskolans. Dessutom är det så att eftersom många verksamma inom folkhögskolan är präglade av vänsterideal (iaf i sin ungdom) så tycker de att de per automatik är jämställda och inte behöver förändras. Behöver jag ens nämna att queerperspektivet lyser med sin frånvaro? Det är grymt könsstereotypa ideal att brottas med för oss som ska komma att bli de nya lärarna.

Tillbaka till kurserna. Det som finns att vara stolt över i jämställdhetsammanhang är de rester av 70-talets särorganisation som fortfarande lever kvar inom folkhögskolan. Här har man mångårig erfarenhet att att jobba med feminism och kvinnofrågor. Jag kan i sammanhanget tipsa om Långholmens kvinnofolkhögskola (ägs av LO i Sthlm) som bland annat anordnar en facklig samhällspolitisk kurs för kvinnor och Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Själv är jag mest nyfiken på Jakobsbergs folkhögskola som ordnar en ettårig kurs i feminism: teori och praktik.

Jag tycker mig se att folkhögskolans kurser lider av ett skolboksexempel av "lägga till syndromet". Flera skolor har "lagt till" kurser i feminism, jämställdhet och kurser särskilt för tjejer/kvinnor - men de andra kurserna är oförändrade. Det räcker inte långt.

Terrorister och andra vita ungdomar

Jag måste bara få tipsa om ett mycket tänkvärt inlägg från Roya och Matildas blogg som handlar om hur vi hade reagerat på händelsen i Finland om gärningsmannen varit muslim....

Slösa inte bort min tid

Att vara feminist och dessutom vara öppen med det innebär att man får ta en hel del diskussioner. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt trött på det för tillfället. Det är framförallt två saker som stör mig. Det första är att jag inser att det blir inte bättre med tiden och att unga killar inte är speciellt jämställda. Visst ser man skillnader generationer emellan, men ibland blir jag fundersam över hur långt vi egentligen har kommit.

Det andra är att det är så få som kan ta en seriös diskussion om frågor kring feminism och/eller jämställdhet. Alltför ofta förlöjligar folk mig för det jag tror på, även personer som jag respekterar och tycker om i vanliga fall. Oftast kan jag nonchalera idiotiska kommentarer, jag förstår att det handlar om osäkerhet, okunskap och massa annat. Och jag kan ta att folk skämtar om frågor som de vet att jag är engagerad i eftersom det är ett sätt att få igång en diskussion utan att behöva vara för allvarlig.

Men ibland undrar jag vad det är för taskig attityd män har. Vad är det som gör att de inte tycker att de behöver ha något respekt för mig och för vad jag tycker? Jag har insett att det är många som blir provocerade av att jag bekänner sig till feminismen, men varför tycker män att de kan bete sig hur de vill, raljera och vara nedlåtande i vilken utsträckning som helst? Varför tycker män att de har rätt att med en nedsättande ton fråga mig "huuur kan du tycka...?" Eller vad ger dem rätt att bli aggressiva och skälla ut mig? Jag har verkligen försökt att hitta exempel på när kvinnor har gjort så, men det är väldigt få. Det är nästa uteslutande män som pratar med mig på det sättet, trots att jag ständigt möter kvinnor som inte alls håller med mig. Jag säger inte att det är så här för alla, det här är min erfarenhet.

Så ärligt, om du inte är intresserad av att prata på riktigt, slösa inte bort min tid. Om du inte kan hålla dig till en normal samtalston, prata inte med mig. Och om du är en sån som vill förlöjliga mig eller prata nedsättande med mig och du tror att du vinner något på det, lägg ned. Du kommer bara göra mig ännu mer övertygad om att jag har rätt.

Majoritet för samtycke

84 procent av svenskarna är för ett samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen, visar en undersökning som miljöpartiet gjort med hjälp av Demoskop. Såhär är frågan ställd.

Fråga: I dagens lagstiftning definieras våldtäkt utifrån hot, motstånd eller hjälplöst tillstånd. Ett nytt förslag
innebär att lagen ska ändras såatt det ska krävas ett samtycke för att ha sex för att det inte ska betecknas
som våldtäkt. Tycker du att det är ett bra förslag?
Svarsalternativ: Ja/Nej/Vet ej.

Det är ju ett smått sensationellt resultat i så fall. Vet själv inte vad jag tycker, men Rebella har en studiecirkel på ämnet under hösten, så jag lär väl lära mig mer, antar jag...

Arbetet som inte räknas

"Arbetet som inte räknas". Ja, så skulle förklaringen från paret Cedersköld kunna sammanfattas. De vet liksom inte riktigt varför de inte betalat skatt...eller anmält att någon städar i deras hem. För det sker ju bara ibland, eller när det behövs, och det är ju inte så ofta, och det är "ett arbete som (uppenbarligen) inte räknas".

Fördjupning, som rekommenderas paret Cedersköld, och resten av befolkningen, är läsning av Yvonne Hirdmans "Gösta och genusordningen". Där finns guldord att hålla kvar länge, länge. Om just "arbetet som inte räknas".

Var så god, övertyga mig! Men det blir tufft!

Sommaren 2007 var en skitsommar för mig. Försöket att utmana min ideologiska utgångspunkt var ett gravt misstag, men dock en nyttig erfarenhet. I Nacka kommun finns närmare 50 olika hemtjänstföretag och i ett av dem jobbade jag. I Nackas kundvalssystem väljer de äldre själva vilka utförare de vill ha. Det är borgerlighetens valfrihet. Den kommunala hemtjänsten kommer tydligen att försvinna helt under nästa år. Ingen vill ju ha den.

På min arbetsplats fanns inget kollektivavtal, ingen personalstyrka som höll ihop, ingenstans där kritiken mot orealistiska tidscheman kunde kanaliseras, antagligen hade vi inte ens meddelarfrihet. Där fanns heller inga möjligheter till vidareutbildning, inte heller en diskussion om arbetsmiljön. Under mina sju veckor byttes aldrig handduken på toaletten, ingen tvål erbjöds och toastolen luktade kiss. Köket var en skrubb. Det var bättre att sitta i bilen och äta.

Min arbetsplats fuskade konstant med besöken hemma hos ”kunderna”. En halvtimme blev en kvart, en kvart blev fem minuter. Vissa scheman drog ihop två halvtimmesbesök till en kvart, utan körtid mellan ”kunderna”. Om du klagade var chefen oförstående och bytte ämne. För att hinna med arbetet krävdes övertid och 15 minuters lunchraster. Om man skrev upp det på tidsredovisningslappen fick man alltid förklara varför för chefen. Hon ville "driva företag".

Det handlar ju om borgarnas valfrihet. Att ”kunden” själv ska välja företag, och det låter fint, eller hur? Men hur fint är det när personalen saknar kunskaper om vårdhygien, lyftteknik eller etiskt förhållningssätt i vården? Hur fint är valfrihet när arbetskraften saknar utbildning i de mest grundläggande omsorgskunskaper som borde vara självklart inom hemtjänsten? De kompetenshöjningar som genomförts i den kommunala hemtjänsten var inte värt vatten i företaget jag jobbade. Vad gör det med lönen i denna kvinnodominerade sektor?

Hur bra är borgerlig valfriheten när den medicinska vården och omsorgsprocessen separerats och ingen personal ens träffat ansvarig distriktssköterska, än mindre fått delegering för medicingivning eller stomibyte? Inga rutiner fanns för vårdhygien. För alla er som jobbat i vården kan jag säga att plasthandskar och alcogel inte fanns att tillgå. Hur hygieniskt är det när man ska torka bajs? Vad är valfrihet när brott mot hälso- och sjukvårdslagen begås dagligen i den kundvalsmodell som finns i Nacka? Och dessutom, vad vet de äldre/kunderna, om detta?

Den offentliga debatten handlar om att fler privata alternativ och avknoppningar ska ge bättre tillgänglighet och ökad kvalité. Än så länge har ingen kunnat visa mig någon som helst evidens/bevis på att marknadens konkurrens även fungerar inom offentlig vård och omsorg. Trots detta faller allt fler in i samma retorik, även SLL-landstingsråden från (s). Det räcker att det "känns" modernt.

Den som kan svara på mina frågor om Nackas kundvalssystem, eller möjligen ge mig vetenskapliga belägg på privatiseringens (positiva) effekter, kanske också kan svara på varför sommaren 2007 blev en skitsommar för mig.

P.S. Petra Ullmanen skrev om äldreomsorgens utveckling i Ordfront nyligen. Värt att läsa! Tre hundra miljoner kronor stimulerar borgarna i regeringen kommunerna för att få dem att införa kundvalssytem. D.S.

Johanna F, debutant på bloggen

Olika mått på att jobba mycket

Idag är det inte kul att vara Fredrik Reinfeldt. Det är klart det är en stor tragedi att bli av med en kompetent medarbetare. Och samtidigt har hela den här processen varit väldigt pinsam.

Själv har jag haft lite svårt att förstå varför det är Schenström som får all skit. Varför inte reportern på TV 4 har halats i offentligeheten lika mycket.

Frågan har två sidor, och i det ena fallet har reportern gjort bort sig minst lika mycket. Det handlar om att makten umgås med varandra, media och politik är tätt sammanflätade och sådana här möten är väl iofs ganska vanliga, precis som Anna Sjödin skrev i en debattartikel. Därför kan tillställningar som Almedalsveckan ibland mest kännas som eliternas eget kalas där man tävlar om att tycka man själv är viktig. Och här tycker jag det är mer allvarligt att den granskande makten smeker den politiska. Men visst, de kanske har varit bästa polare länge, reportern och statsssekreteraren? Annars har jag svårt att förstå hur Pihlblad tänkte när de satte sig på krogen ihop. Vem skulle ha förtroende för hans "objektiva" granskning om det kom ut att han umgicks med statsministerns närmsta kvinna?

Men den andra frågan har handlat om den nationella krishanteringen. Schenström hade de facto jour när hon svepte vin på ett söderhak. Och här håller jag inte längre med Anna Sjödin. Man ska ta det jäkligt lugnt med alkoholen när man har offentliga uppdrag. Självklart är också politiker och makthavare människor. Men ska man dricka sig berusad så gör man det när man är helt ledig och ser till att man gör det i privata miljöer.

Så ett ett i dåligt omdöme. Ändå är det Schenström som förlöjligas på ett helt annat sätt än Pihlblad. Hade det sett likadant ut om en manlig statssekreterare hade umgåtts med en kvinnlig reporter? Jag tror inte det. Då tror jag reportern hade fått så mycket mer skit. Men vad vet jag.

Avslutningsvis, rubriksättningen. Schenströms kompis pratar om hur mycket Schenström har jobbat, hur hon har dedikerat sitt liv till Reinfeldt och moderaterna. Och här får kompisen förklara hur man märkt att hon har offrat sitt privatliv:

(reportern:)Hur har det märkts?
(kompis:) – Hon har ju inte varit nere på Stureplan en enda gång om man säger så. Även om man har försökt få med henne dit. Det har aldrig gått.

Ja. Som sagt. Det märks på olika sätt att man jobbar för mycket... Men någon kanske borde talat om för polaren att Schenström, möjligen otippat för den moderata gräddan, föredrar Söder...

Sluta med skitsnacket!

Marianne Laxén ska tydligen sluta som chef för regeringskansliets jämställdhetsenhet. Marianne Laxén tillsattes av Margareta Winberg och har haft den väldigt tunga och impopulära uppgiften att driva jämställdhetsperspektivet i regeringens politik.

Jag har ingen aning om varför hon ska sluta men jag hoppas verkligen att det är på sakliga grunder och inte handlar om att politikerna eller de opolitiska tjänstemännen vill sänka ambitionerna på jämställdhetsområdet.

Däremot har jag en aning om den falska anklagelsen som nu kommer upp, det som för något år sedan hette att hon var ordföranden i en förening som tagit emot statliga bidrag, och som hon då varit ansvarig för att fördela.

Den historien var så jäkla osann och så jäkla typisk. Man gräver fram det man kan för att misskreditera människor man inte gillar, eller vars åsikter man inte gillar. Nu minns jag inte exakt hur det var, men jag tror det handlade om att hon suttit ordföranden på ett årsmöte. Alla vi som är ideellt aktiva vet att det absolut inte innebär att man också är ordförande för föreningen.

Sanningen kom fram i samband med smutskastningen. Men nu är sanningen glömd och jag hör på nyheterna något i stil med att hon anklagats för jäv då hon varit med och fördelat bidrag till en organisation hon själv var ordföranden i.

Jag tycker det är läskigt hur vi reviderar historien, glömmer, och reviderar på nytt.

Det är dags att sluta snacka skit!

"Nästa generation stureplan"

Läste i DN i lördags (20:e okt) en artikel med rubriken "halvnakna flickor på fest en trend som oroar även unga". Det första stycket i artikeln lyder: Det är på specialarrangerade fester, ofta riktade till den så kallade "Nästa generation Stureplan", som allt utspelar sig. Festerna arrangeras för att ge ungdomarna "en försmak av Stureplans nöjesliv", som vissa arrangörer utrycker det. En Susanne Bengtsson som är anställd av Stockholms kommun säger att hon är förvånad över de förlegade könsroller som finns. Hon menar att killarna är aktivt drivande och tjejerna är de som ska vara vackra och passa upp. I artikeln intervjuas även några ungdomar som bland annat säger att festerna är väldigt sexistiska och att tjejerna klär sig utmanande (eller inte alls...) för att få killarnas uppmärksamhet. De säger också att detta speglar vuxenvärlden. Och visst är det så det fungerar.

Men vad är det som händer här egentligen? I ett samhälle där vi åtminstone formellt har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män, varför "väljer" många unga flickor och kvinnor att anta sådan roll? Och vad är det med killarna?! Är de verkligen så att de vill gå på fester med halvnakna tjejer som de försöker få i säng men inte har någon som helst respekt för? Jag blir så förvånad när jag läser om sånt här. Men varför blir jag det? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Det är ungefär som när Gudrun Schyman sa i ett tal att samma norm, samma struktur, samma mönster, upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som i Sverige. Så är det ju, även om gradskillnaden kan tyckas vara enormt stor. De förlegade könsrollerna som finns på stureplanskrogarna, återfinns även på andra ställen, även om de är mycket tydligare på på vissa ställen.

Synd att jag inte har någon enkel lösning på problemet... Det fanns dock ett bra exempel i artikeln. På Elverket, en festlokal på Lidingö, har man infört en klädpolicy som innebär att gästerna inte får vara hur lättklädda som helst. Bra! Vi pratar om personer som inte är vuxna, man kan behöver lite hjälp på traven då.

Även i den här artikeln skriver man om att föräldrarna måste ta mer ansvar och engagera sig i sina barns liv. Självklart. Men när jag var i tonåren ville jag absolut inte ha pappa eller mamma springande efter mig på festerna. Eller någon annanstans heller för den delen :-). Det måste vi också komma ihåg, barn som är på väg att bli vuxna måste ibland få vara det utan föräldrar i närheten. Det är då det är som viktigast att det finns andra vuxna i ens närhet som kan sätta de där gränserna som man inte alltid själv kan sätta.

Svårt att starta genusarbete

Det märks att vår regering inte tycker att genusarbete i förskolan är över hövan viktigt.

Förskolan där min dotter går vill sätta igång med genusarbete. Jag är förstås överlycklig över det och har erbjudit mig att hjälpa till då jag själv är genusvetare. Efter ett inledande möte har jag nu ägnat ett antal timmar åt att hitta någon instans som kan tänkas kunna hjälpa min förskola att komma igång och som skolan skulle kunna söka pengar från för att kunna anlita t.ex. en genusinriktad dramagrupp eller en genuspedagog.

Till min stora besvikelse märker jag att de dörrar som tidigare stått öppna nu har stängts. Myndigheten för skolutveckling har INTE fått förnyat uppdrag att arbeta med genus, Delegationen för jämställdhet i förskolan har lämnat sitt slutbetänkande 2006 och som jag förstår det INTE fått någon fortsättning, men kanske tråkigast av allt är att Jämrum har upphört att existera. Jämrum var det forum för genus i förskolan som det uppmärksammade arbetet på förskolan Tittmyran i Gävle gav upphov till. Visserligen tillämpas pedagogiken lokalt men som inspiratörer för andra förskolor finns de alltså inte kvar.

Riktigt trist. Det känns som cynism att läsa i tidningarna om hur bra och viktigt det är med genuspedagoger om man inte har råd att anlita dem eller för den delen hittar några mer pålitliga sätt att anlita en sådan än "min bekants bekant.."

Någon som har något uppslag på hur man får till ett genusarbete i förskolan? litteratur finns ju i massor men de praktiska förutsättningarna?

Hovrätten anser män vara människor!

Tingsrätten ansåg att den 19-åriga kvinnan våldtagits men att det var möjligt att männen inte förstått att kvinnan inte ville. Hovrätten anser däremot att män är människor med förmåga till empati och förstånd. Det har bara en halvtimme sedan domen i det uppmärksammade våldtäktsfallet ”Stureplansprofilerna” avkunnats och själva domen har inte hunnit läsas. Men beskedet att det blev fällande domar är glädjande för kvinnan som får upprättelse, för alla kvinnor som nu kan känna sig lite tryggare i Sverige samt för alla män som nu slipper se sig själva i ljuset av tingsrättens dom som varelser som inte har förstånd att i alla fall fråga om kvinnan vill ha sex och om hon vill ges blåmärken, sår i hårbotten och ett sprucket underliv. Än är det dock med största sannolikhet inte slut. Domen väntas överklagas till högsta domstolen. Och frågan om det är rimligt att våldtäkt handlar om männen förstått att kvinnan inte vill återstår. Vore det inte mycket rimligare med en samtyckeslagstiftning som utgår från att båda parter måste fråga varandra om de båda vill ha sex, än att den ena parten måste säga nej?

Det svider gott.

Så brukade i alla fall mormor säga när hon la en bomullstuss med Salubrin på ett kliande myggbett. Hon hade dessutom rätt, det måste oftast svida till ordentligt för att bli bättre. Förhoppningsvis gäller detsamma för vårt parti som får svidande kritik för bristen på feministisk politik enligt dn.se
Som en skribenterna till den refererade rapporten kan jag inte annat än att hålla med rubriksättaren, rapporten är skriven utifrån våra erfarenheter av ett parti som är feminister enbart som en läpparnas bekännelse. I valrörelsen blev det extra tydligt- det fanns inga feministiska frågor på dagordningen och våra företrädare lyfte heller inte upp de som andra försökte putta in i debatten. Det är pinsamt, och som övertygad feminist var jag mycket besviken efter valet.
Men, ett valnederlag ger tid för självreflektion och nya tankar. Jag hoppas att den valanalys som vi skrev bidrar med en del inspiration i den processen.
Om inte så finns den där bomullstussen med Salubrin där för att råda bot, fast i form av oss i Rebella och Avantgarde.

Är du intresserad av att förändra samhället, JämO?

Nya JämO Anne-Marie Bergström intervjuades in lördagens DN (hittar den inte på nätet tyvärr)

Om att kvotera föräldraförsäkringen säger hon såhär:


reportern: männen tar fortfarande bara ut 20 procent av föräldraledigheten. tror du på kvotering?
AMB: Nej, jag är emot kvotering. För mig känns det som stagnation, en slutpunkt. VI ska ha en utveckligt som kommeri nifrån människor.


synd att man som JämO inte har insett den makt som strukturer kan ha och vill ta någora som helst politiska initiativ för att förändra dem. Har man fått posten som JämO bör man rimligtvis tycka att det är dåligt att kvinnor tjänar mindre och har mindre makt i samhället och vilja ta till åtgärder för att förändra detta. hur långt tror hon vi hade kommit i jämställdhetskampen helt utan politiska initiativ?

Pojkar och manlighet

Jag skrev för några timmar sedan ett inlägg med rubriken "Den förbannade manligheten". Inlägget var en direkt reaktion av ilska och frustration jag kände efter att ha hört om helgens våldsdåd och kopplingen som media gör till en ökad våldsamhet bland unga pojkar och om huliganfirmornas ungdomsklubbar.

Nu har jag promenerat förbi platsen där en ung kille i fredagskväll misshandlades till döds av jämnåriga och känner att det av respekt till alla inblandade är för tidigt att dra slutsatser och göra politik av den händelsen.

Men man kan helt enkelt konstatera att många unga pojkar idag är inblandade i fruktansvärda våldsamma händelser. De filmas, de pratas om och det skryts. Men människor drabbas av våldet, skadas allvarligt och, som i helgen, i värsta fall dödar unga pojkar varandra.

Det här är ett våld som slår så fruktansvärt hårt och det är dags att göra något åt detta. Jag vill inte förringa det arbete som polis och socialtjänst gör. Jag vet att många gör mycket. Men det behövs göras mer. Och jag tror det handlar både om att ungdomar måste ges mer resurser. Vi kan inte fortsätta stänga fritidsgårdar eller dra ner på resurser som går till ungdomar.

Men sen är det också så att det är pojkar som slåss, inte flickor. Därför är detta en fråga om kön och en fråga som jag därför vill diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi måste diskutera manlighet och vi måste ställa de personer som vill bevara könsnormerna till svars och ansvar. Och jag kommer att återkomma till detta när sorgen lägger sig lite.

Dags att ta kampen för 8 timmars arbetsdag!

Jörgen Larsson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet kom i fredags ut med en studie om familjeliv och tidspress. Han visar att ungefär hälften av alla föräldrar med barn under 18 år känner tidspress vilket kan jämföras med att lite mindre än en tredjedel av dem som inte har barn gör det.

Inte helt oväntat visar han att tidspresseffekten av att ha barn är betydligt större på kvinnor än på män. Trots att 25 % av kvinnorna och bara 6 % av männen väljer att gå ned i arbetstid under småbarnsåren. Jörgen Larsson föreslår att det ska införas en jämställdhetsbonus som faller ut när båda föräldrarna minskar sin arbetstid i lika stor utsträckning.

Han lyfter fram några andra intressanta vinklingar på problemet som får mig att fundera på hur jag ska leva mitt liv:

- Ting tar tid. Konsumtionsökningen utgör en påtaglig grund för tidspress. Han menar att tidspressen skulle minska om man minskade sitt ägande eftersom det tar tid att äga saker då de ska inhandlas, underhållas, repareras, förvaras och till sist avyttras. Jag bor kvar i min lägenhet och försöker sluta shoppa (i alla fall stora saker).

- Pigavdrag löser tydligen inte problemet. Studien visar att köp av hushållsnära tjänster inte minskar tidspressen. Jag struntar helt enkelt i att börja köpa pigor.

- Skilj dig eller bete dig som om du vore skild. En lösning på problemet som förs fram är att föräldrar bör dela upp ansvaret för barnen så som skilda gör på dags- eller veckobasis. Jag fortsätter att vara särbo även efter att barnen har kommit.

Skrämmande är att läsa att det är fem gånger så vanligt bland pappor som bland mammor att regelbundet arbeta mer än 48 timmar i veckan. Det känns som om kampen för sex timmars arbetsdag är långt borta då vi ännu inte vunnit kampen om åtta timmars arbetsdag. Förslaget om en jämställdhetsbonus som föräldrarna får som kompensation om de båda väljer att gå ned i tid lika mycket är väl värt att fundera på men först måste väl ändå möjligheten till att bara jobba heltid infrias. Det är dags att ta kampen för en åtta timmars arbetsdag!

Killarna mot Tjejerna. Våldtäkt och rättvisa

Jag har i veckan bevittnat två stycken rättegångar där de åtalade varit anklagade för våldtäkt. Jag har dels varit på de s.k. "stureplansprofilerna" och dels i en rättegång där jag själv satt som nämndeman.

I båda fallen har det varit tjejerna mot killarna. I Stureplansfallet är det en kvinna som åklagare, en kvinna som målsägande och en kvinna som målsägandebiträde. Båda killarna har en man som försvarare.

I det målet jag själv ska döma så är det samma uppställning, en gärningsman, hans manliga försvarare och åklagare, målsägande och målsägarbiträde som samtliga är kvinnor. Effekten förstärktes av att den anklagade också hade en tolk, man också han.

Nu vet jag att det finns en övervikt av kvinnor bland åklagare och en övervikt av män bland försvarsadvokater.

Men jag tror ändå inte det bara är en slump att det ser ut så här.

Jag är helt övertygad om att vi skulle få ett helt annat spel i rättsalen om åklagaren var man och gärningsmannen valt en kvinna som försvarare.

Men en man skulle aldrig välja en kvinna eller hur? För hur skulle hon kunna förstå honom och det som hände? Hur skulle hon kunna veta hur en tjej är som man vet vill ha sex men som kanske inte tar så mycket initiativ? Det kan ju bara en man veta. Eller hur?

Ge mig gärna exempel på fall där någon anklagad för våldtäkt har valt en kvinnlig försvarare. För jag har kanske helt fel.

Dessa och många andra frågor kommer vi att diskutera i Rebellas studiecirkel om våldtäkt. Vi kommer lära oss mer om lagstiftningen, rättegångsprocessen, försvarsmekanismer hos offret etc. Första träffen är den 8 oktober och vi kommer sedan att träffas ett par gånger till innan jul.

Du som tycker den här frågan är viktig och vill lära dig mer om vad som egentligen gäller och vad det är som behöver förändras för att öka rättvisan, häng på!

Maila gärna mig om du har några frågor, gabriellasvenson@hotmail.com

Feminist och mamma

Aktiv feminist, det brukar jag stolt brukar beteckna mig som. Och ja då - det är jag verkligen. Men ibland hamnar jag i ett läge där jag börjar ifrågasätta mig själv och i vilken utsträckning jag klarar av att stå för mina åsikter. Jag tror till exempel att det vi kallar kvinnligt och manligt till vardags till stor del är socialt konstruerat. Med andra ord så tror jag att om vi skulle bemöta pojkar och flickor på samma sätt, så skulle det inte längre vara så lätt att se skillnader i hur de beter sig. Som Simone de Beauvior skrev: "man föds inte till kvinna - man blir det". Likadant är det naturligtivs med mansrollen. Vilken som är mest begränsande är en lång och svår diskussion så jag hoppar över den. När jag och Behrang (min sons pappa) fick Lucas funderade och diskuterade vi i alla fall detta en hel del. Vi var överens om att vi inte skulle tvinga Lucas att vara en "traditionell pojke". Som det första barnet i världshistorien skulle han bli totalt frigjord. Och sen vaknade vi ur vår dröm och insåg att det var omöjligt. Haha. Nej, jag skojar.

Jo, vår intention var i alla fall att han skulle få både bilar och dockor, dammsugare och bandyklubbor. Vi försöker att är mjuka, kärleksfulla och ger honom massa kramar och pussar, säger att han är söt, gullig och fin. Men också att han är smart, cool, duktig. Han behöver inte välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller tomte, han får vara lucia och tärna om han vill. Vi försöker alltså ge honom hela spektrat. Ja, ni fattar grejen? Det blev ganska snabbt tydligt att det inte är ett enkelt val. De flesta har en åsikt om detta. Problemet är att det är inte bara jag och Behrang som får höra det, utan även Lucas. Han märker faktiskt när folk skrattar åt honom när han kommer med en dockvagn, mammas skor (en del av dem med klack) eller sin dammsugare. Om jag ska lämna Behrang utanför det här och bara utgå från hur jag känner: det är min stora skräck, att någon ska få Lucas att känna sig dum. Få honom att skämmas och ifrågasätta sig själv.

Det absolut största och svåraste som jag har ställts inför med Lucas var för några veckor sedan. Jag har nästan aldrig kjol eller klänning på mig, men under augusti när det var som varmast hade jag en klänning på mig hemma. Lucas ville absolut ha den på sig. Så jag satt på honom klänningen. Trots att den var kort på mig var den för lång på honom och släpade i golvet. Så jag sa att vi skulle köpa en klänning till honom. Han blev jätteglad och sa det flera gånger veckan efter att "mamma ska köpa klänning till Lucas". Ja, så när vi var i Kista centrum och handlade gick vi och köpte en klänning. Man kan säga att det blev en favorit ganska snabbt.

Jag funderade en del på vad jag skulle göra om han ville ha på sig den ute och kom fram till att det finns inga alternativ, jag kan inte säga nej. Hur ska jag motivera det? Så en söndag skulle jag åka till jobbet och Behrang och Lucas skulle till stan och fika. Då skulle han ha klänningen på sig. Så det var ju bara att sätta på honom klänningen. Och strumpbyxor, eftersom det var ganska kallt. Jag och Behrang vred oss av skratt och försökte låtsas som att vi skrattade åt något annat än att vår son var klädd i klänning. Och vi skrattade ju inte åt honom, vi skrattade för vi var helt skräckslagna. Eller jag var det, Behrang säger att han inte alls var det. Vad skulle folk säga? Skulle de se att han var kille? Skulle Lucas märka det i sånt fall?

Ja, det gick ju bra. Ingen sa något. Jag fick några gulliga mms från Behrang och Lucas där han satt i sin klännig och åt lunch och jag skrattade högt när jag såg dem. Men jag har också insett att jag har det svåraste framför mig. Hittills har det gått bra, han har varit så liten. Men nu förstår han mer och mer av sin omgivnings reaktioner. Hur mycket ska jag låta honom välja själv? Senast idag ville han ha "tjej-öronmuffar". Nu köpte vi dem inte för de satt inte bra, men nu har jag lovat honom sådana så det är bara att pallra sig till HM och köpa. Han går ju på pottan en del nu och ska bli av med blöjorna, och Behrang frågade senast idag: "vad är det för skillnad mellan trosor och kalsonger?" JAG VET INTE! Skillnaden är att trosor är mindre, mer obkväma och rosa (ofta med spetskanter). Ska vi köpa trosor åt honom om han vill ha det? Jag vet inte, har inte hunnit bestämma mig än.

Gläntan i lågor

Så brann förskolan Gläntan till grunden. Det var ju inte direkt oväntat, för någon vecka sedan fick jag o de övriga oppositionsledamöterna i stadsdelsnämnden en fråga från oroliga föräldrar. De undrade var deras skrivelse om vandaliseringen av förskolan tagit vägen, det undrade vi också men när vi skulle fråga igår kväll kändes det som att vi var sent ute. Då fanns det inte något Gläntan att vara orolig för längre. Ulrika By skriver i dagens DN om det man skämtsamt kan kalla stadsdelen som staden, SL, landstinget, näringslivet och myndigheterna glömde. Östberga är mindre än Tensta, Rinkeby eller Skärholmen men problematiken är ofta densamma. Många människor har inte jobb, många lever på försörjningsstöd, har dålig förankring i samhället i stort och på arbetsmarknaden.
Ibland görs det "satsningar på förorten" och Östberga finns då med. Mellan 1994-1998 fanns det stora planer på hur Östberga skulle utvecklas. De som bor här var med, de planerade och visionerade.
Sedan blev det maktskifte i staden och alla planerna gick i stöpet. Efter fyra år var det dags igen, då hade de som bestämde glömt bort och istället för det fina nya torget som skulle lyftas upp byggdes där ett 11-våningshus och ingen ville fördela pengar från innerstadsbornas vackra parker till att rusta Årstafältet för att ge Östbergaborna en vacker park.
Östbergas historia består kort och gott av många svek, från alla politiska läger.
Jag har inte ett universalmedel för hur boende här i Östberga ska få tillbaka tilltron till sig själva och till politiken som förändringskraft. Det är en stor fråga att diskutera och det är något som mitt parti behöver fundera mycket på under tiden i opposition.
Däremot finns det en mängd saker som Inte kommer att göra situationen bättre. Östbergaborna mår inte bättre av att oroa sig för att inte ha någonstans att bo när de tvingas köpa sin lägenhet, och de utan arbete och inkomst inte får något lån. Östbergaborna mår inte heller bättre av att skolan, förskolorna, fritidsgården, parklekarna, vårdcentralen drivs av olika privata entreprenörer så att möjligheten till samverkan och ansvarsutkrävande försvåras. Arbetslösa Östbergabor blir inte mer hoppfulla när A-kassan blir sämre, eller när möjligheten till vuxenutbildning som kan ge jobb begränsas kraftigt. Östbergabor med försörjningsstöd får inte större framtidshopp av att de inte längre kan resa i sin egen stad när SL-kortet försvann från biståndsbedömningen. Kvinnor i Östberga som jobbar deltid inom äldreomsorgen kommer inte må bättre av nedskärningar, ännu mer slimmade organisationer och en stressigare arbetsmiljö. Samma kvinnor mår inte bättre av att detta leder till sjukskrivning och en sjukförsäkring som sakta men säkert monteras ner.
Det är bara några saker, Borgs budget idag innehåller fler. Axén-Olins budget för staden och Reinfeldts i landstinget ännu fler.

Om en regeringen som verkar blind och en akassa som verkar vara en ynnest för få

Regeringen presenterar nu budget för 2008 och passar på att försämra arbetslöshetsförsäkringen ytterligare. Nu är det de deltidsarbetslösa som ska klämmas åt.

Enligt regeringen är det tydligen många som bara jobbar deltid och är nöjda med det, och fine, jag kan förstå att man vill markera för dem att det inte är okej att förlita sig på att staten fyller upp inkomsten i flera år.

Men sanningen är väl snarare att väldigt många kvinnor som arbetar deltid vill arbeta mer. Och detta är ett arbetsgivarproblem. Bland annat Carin Holmberg har gjort jämförelser mellan butiker där framförallt män arbetar och butiker där framförallt kvinnor jobbar. Där män jobbar är heltid normen, medan kvinnor ofta får jobba deltid. Arbetsgivaren skyller på att man inte kan lägga schema som baserar sig på heltid. Men hur kommer det sig att man kan jobba heltid på Stadium men inte på Lindex? De har samma öppettider.

Många deltider återfinns också i vården. Ett kvinnodominerat yrke där fokus inte alltid legat på arbetstagarnas välmående.

Kvinnors arbetstid, där deltid är mycket vanligare än hos män, är en familjepolitisk fråga. Många familjers vardag fungerar genom att kvinnor lönearbetar mindre och arbetar gratis i hemmet i stället. Om män och kvinnor skulle ta gemensamt ansvar för hemmen så skulle många kvinnor kunna gå upp i arbetstid.

Inte alla kvinnor som jobbar deltid gör det av familjeskälet. Men detta har lett till en syn på kvinnors arbetstid som drabbar oss alla. Vi förväntas inte satsa på jobbet efter att vi fått barn, vi förväntas vara hemma mer, eventuellt gå ner i deltid. Vi blir arbetskraft man inte kan lita på och det är lika bra att låta oss gå på deltider.

Man måste bekämpa deltiderna från båda håll. Man måste sätta press på arbetsgivarna och man måste kanske markera mot arbetstagarna. Stockholm har som arbetsgivare försökt ta sitt ansvar och har haft projekt med rätt till heltid. Socialdemokraterna i Stockholm gick också vad jag minns till val på rätten till heltid. Men man kan inte bara som alliansregeringen sätta press på kvinnorna. Det kommer bara resultera i misär.

Män måste ta sitt ansvar för kvinnors deltid. Och det finns ingen anledning att inte vara tydlig där.

Nya tider

Jag försöker hotta upp vår (redan fina) blogg lite, så om det är lite rörigt här de kommande dagarna så får ni ha överseende. Är det något på sidan som saknas, t.ex länkar kan ni väl kommentera och tipsa?

Politik i sängen

Göteborgsposten skriver idag om att p-piller är en bidragande orsak till svåra samlagssmärtor hos kvinnor. Enligt en doktorsavhandling, skriven av gynekologen Ulrika Johannesson, så uppger var tionde kvinna att hon en längre tid lidit av svåra samlagssmärtor:

"De flesta lider då av så kallad vulvavestibulit med smärta och tryckömhet i området kring slidöppningen. En rad olika faktorer, både fysiska och psykiska, kan påverka tillståndet men kunskapen är bristfällig och det finns i dag ingen effektiv behandling mot symtomen.
P-piller påverkar kroppen på flera sätt som kan öka risken för smärttillståndet. Friska kvinnor som äter p-piller är mer känsliga än andra vid slidöppningen, med fler ytliga blodkärl och förändrad slemhinna som troligen gör den mindre motståndskraftig. Bland annat ökar sannolikt risken för så kallade mikrosprickor. Detta tror vi, i kombination med den sänkta smärttröskeln, kan leda till vestibulit."

Det finns ingen effektiv behandling. Kunskapen är bristfällig. Forskningen i princip obefintlig. Kvinnors sexualitet är inte värd att lägga pengar på. Jag blir så arg! Läkemedelsindustrin skulle aldrig släppa igenom ett preventivmedel för män med ”bieffekterna” att de skulle kunna bli impotenta (vestibulit är inget annat än impotens), gå upp i vikt, bli hormonmonster, få ökad risk för blodproppar, högt blodtryck och cancer, få acne osv osv. Trots det är just p-piller det överlägset mest använda preventivmedlet för kvinnor. Det är så absurt vad vi utsätter våra kroppar och vår sexualitet för. Allt detta för att kunna ha lite säkert sex, i många fall sex som inte ens tillfredställer oss kvinnor. Det här är bara ett exempel av många som så tydligt visar könsmaktsordningen, även i sängen. Enligt en undersökning TNS Gallup gjort på uppdrag av RFSU har mer än fyra av tio kvinnor mellan 18 och 35 år fejkat orgasm. De vill att sexet ska ta slut, men vill inte såra killen. Bara en av tio kvinnor får orgasmer av vaginalt samlag, jämfört med 75% av männen. Katrine Kielos skriver i senaste numret av tidningen Frihet:
”Vi lever i ett samhälle med ett orgasmgap på 65%. En majoritet av Sveriges kvinnor befinner sig i ett sexuellt utanförskap, för att tala moderatspråk.”

Kvinnors sexualitet är ett politiskt problem och en politisk angelägenhet. Det privata är politiskt. I det ingår mer pengar till forskning på kvinnosjukdomar och preventivmedel, bättre sexualundervisning i skolorna, fler ungdomsmottagningar, metoder för att bemöta sexualiseringen av de offentliga rummet osv osv.

Litar du på mig?

Igår när jag satt och väntade på en pendeltågsstation så vände sig en 20årig tjej mot mig och undrade om jag hade en telefon. Min första reaktion var misstänksamhet och jag kalkylerade över risken att ge den till henne, om hon hade kunnat springa iväg någonstans. Men nästan lika fort frågade jag mig själv vad jag höll på med (varför tror jag att en ung ensam tjej ska sno min telefon?) och i samband med det förklarade hon att hon glömt sin mobil hos en kompis.

Hon fick självklart låna telefonen och jag kände mig som en stor och fin människa. Tipsade henne även om att ringa sitt eget nummer för att kompisen skulle reagera. Ingen svarade och efter ett tag gick jag fram till henne igen och erbjöd henne telefonen för att hon skulle försöka igen. Tyvärr inget svar då heller. Men sedan, efter några timmar så fick jag ett sms från ett okänt nummer, hon tackade och sa att hon hittat telefonen hos kompisen. Och jag kände mig som än ännu finare människa.

Så. Varför skriver jag då detta? Jo, för att jag är så förbannad över att det är så lätt att bli misstänksam mot folk. Att man läser om märkliga saker i media - folk som låtsas blöda, stoppar en bil och rånar föraren, människor som ringer på hos pensionärer för att låna toa eller telefon och binder fast och rånar dem eller bara "får med sig" värdesaker etc etc. Detta sätter igång saker i mitt huvud och jag blir rädd och misstänksam. Jag vill inte att ha ett samhälle där vi inte litar på varandra. Eller ett samhälle där man börjar med att tro det värsta.

Och jag undrar om jag skulle lånat ut min telefon till en kille i samma ålder eller om jag då skulle tagit för givet att han var med i ett kriminellt ungdomsgäng. Förhoppningsvis hade jag snabbt gjort en egen bedömning och lånat ut den.

Hur tänker ni? Litar ni på folk? Har jag rätt i min tanke att tilliten är lägre nuförtiden än säg, för 10-15 år sedan? Eller är det bara som jag tror? Kanske för att jag själv är mer misstänksam. Eller är jag bara mindre naiv?

Eller var det helt enkelt bättre förr?

Ärligt talat. Give me some real stuff.

Ibland hör man bara för många galna saker på för kort tid. Så jag måste bara få ventilera lite så att jag kan kasta av mig min irritation.

Rapport igårkväll, bara konstiga nyheter.

Döda människor som ligger mer än två veckor i kylrum måste tydligen balsameras för att inte förgås. Detta menar sjukhuspersonal. Medan rapportjournalisten antyder att kanske det faktum att personalen tjänar en extra hacka på att utföra balsameringen på kvällar och helger inte har något incitament för att försöka korta väntetiderna. Hur nu de skulle kunna göra det, det handlar väl snarare om kyrkorna? I vilket fall som helst, en ding ding värld. Skulle ju vara helt galet om balsamerarna missbrukade sin ställning. Men vad tusan, kanske svenskarna börjar bli lite mindre moraliska.

Medelålders statlig utredare tycker att man ska stänga av internetabonnemanget för folk som har fildelat. HALLÅ??? Alltså jag kan ju inte mycket om IT men det här fattar till och med jag är så sjukt puckat. Och så otroligt ungdomsfientligt. Begår man ett brott ska man straffas för det. Men att säga att "om du laddar hem filer ska du minsann inte heller kunna blogga, maila, plugga på distans eller tillgodogöra någon som helst annan information på internet". Helt ärligt? Ska vi stänga av människor från en av de viktigaste källorna till information? Och sen har vi såklart aspekten att internetleverantörerna skulle övervaka? eller hur?? Och dessutom, tror de här utredarna helt seriöst att detta skulle leda till att ev kriminella individer inte skulle kunna fortsätta sin verksamhet?

Sen hade vi det fantastiska inslaget med jämförelsen mellan svenska och finska försvaret. Svenska kostar typ 40 miljarder, finska typ 20. Finska hade typ hur många fler soldater som helst. Någon siffra var att vi skulle kunna skrapa ihop 60 000 pers vid en attack medan Finland hade 500 000. Kort sagt - det svenska försvaret har ett hål någonstans, Finland är kanske effektiva och ekonomiska men galna - ryssen kommer inte mer! Och slutligen, varför tog ingen upp aspekten att Finland kanske rustar för att ta över Svealand?

Och så tillslut. Två härliga nyheter från idag. Hörde på ekot om 6 månaders utbildning för att jobba med hushållsnära tjänster. Jodåsåatteeeehhh... Hemkunskapen funkade bra på min tid. Är det svårare att städa idag?

Vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus på gång. Tummen ner säger jag. Man vill gärna införa båda samtidigt för att inte anklagas för att vilja binda kvinnorna vid spisen. Lycka till. Vi fattar ganska bra hur ni tänker ändå.

Tack för att ni orkade läsa. Nu ska jag gå vidare med min dag, några kilo tankar lättare.

Bitterfittor är vi allihopa?

Inbjudan!

Föreningen som ligger bakom den här bloggen, Unga S-kvinnor Rebella, brukar åka iväg på en klubbhelg varje år. Det innebär att vi drar iväg till ett ställe över en helg för att diskutera, umgås och planera det kommande årets verksamhet.

I år är klubbhelgen den 14-16 och alla medlemmar är välkomna. Så nu har du som kanske läst vår blogg och funderat på att gå med i föreningen värsta bästa tidpunkten för att höra av dig och gå med. Allt under helgen är gratis, det enda du betalar är en SL-resa tur och retur.

Vad vi bland annat ska göra är att diskutera boken Bitterfittan av Maria Sveland. Köp den, läs den och häng med på vår helg!

//Gabriella, medlemsansvarig. Hör gärna av dig om du har några frågor kring medlemskap, gabriellasvenson@hotmail.com

Vi och dem. Homofobi och sex

Ibland slår kontraster hårt och allting blir väldigt tydligt. Ungefär som när jag var på Petra Östergrens föredrag på Pride House och sedan på det där med Islam och sexualitet. Där den ena förespråkade en öppen diskussion om sexualmoral och den andra inte verkade inse vilken hårt rotad just sexualmoral hon förespråkade.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan mer om känslan av vi och dem som jag hade under veckan på Pride. Inne i parken var det underbar stämning, glada människor, bra utställare och avslappnad, fördomsfri och lättillgänglig info om sex. För visst, Pride handlar om att synliggöra HBTQpersoner och att skapa ett forum där vi är normen. Och Pride handlar också om sex. Men sexet i sig är ju inget speciellt homosex som "dem" ofta talar om. Sex på Pride handlar om att var och en ska ha sex med den den vill och på ett säkert sätt. No more, no less.

Hade jag varit på Pride när jag var 15 istället för att läsa sexspalter i Veckorevyn så hade min syn på mig själv, min kropp och min sexualitet varit ganska annorlunda, det är jag säker på. Eller om jag hade mött någon från RFSU som kunde prata sex, istället för min förlägne biologilärare.

För mig är Pride ett tillfälle att vara sig själv. Oavsett sexuell läggning. Och alltså även om du är heterosexuell. Jag är övertygad om att många av mina heterovänner skulle älska Pride och just de sköna och roliga och frigörande diskussionerna om sex.

För de flesta gör det. Många tycker om det. Men för många är sex sammankopplat med ångest, komplex, osäkerhet och måsten och inten. Och det måste inte vara så!

Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om homofobi. För det var där jag hade min "vi och dem" utgångspunkt. För det finns inget så puckat som kritik mot folk som lever annorlunda än majoritetssamhället. Därför måste jag bara få avsluta med veckans favorit bland puckade argument (från Alex Schulmans blogg, men nu när jag skulle citera ordagrannt så verkar det som han tagit bort sitt antiprideinlägg...??):

"Okej, jag har inget emot homosexuella. Men måste de hålla på och demonstrera sin kärlek".

Tyck så, men lev som du lär - förespråka ett absolut hångelförbud på gatorna. Varför måste heterosexuella demonstrera sin kärlek överallt? Sjukt jobbig, framförallt när man är singel.

Vad gör du nästa lördag Glenn?

Till skillnad från mina Rebellavänner skiter jag fullständigt fan i årets Pride och drar istället till Barcelona och shoppar skor. Jag har varit på Pride två år i rad och förväntar mig att detta tredje år blir precis likadant som åren innan. I samband med prideveckan brukar det ju dock dyka upp en hel del intressanta diskussioner i dagstidningar och TV-sofforna. Vanligtvis tycker jag att den brukar ledas av kloka hbt-företrädare och organisationer som lyckas med att lyfta angelägna frågor och därmed göra denna vecka även politiskt viktig. I år har jag egentligen mest lagt märke till två hyffsat idiotiska diskussioner. Den ena är anklagelserna om att företag som inte är med och sponsrar årets pride är homofober http://www.resume.se/nyheter/2007/07/30/hm-och-ikea-ar-homofober/index.xml och den andra är givetvis den om Glenns agerande mot den taffsande mannan på herrtoaletten. Många, därbland sossen Anders Selin menar att Glenn överreagerade när han gav taffsaren en rak höger och att han inte hade gjort detsamma om det varit en kvinna som taffsat honom på privata ställen. Om jag förstår saken rätt så tycker kritikerna att hans agerande mot den taffsande mannen tyder på någonslags homofobi eller rädsla om sin heterosexuella manlighet eller ... nåt. Jag tycker ändå att den argumenationen har vissa brister.

Jag tror inte att taffseri alltid behöver betraktas som en sexuell handling. Min erfarenhet att som tjej blivit taffsad på av killar som jag överhuvudtaget inte har växlat ett endaste ord med inte är speciellt intresserade av könsorgan eller bröst utan mer intresserade av att visa upp deras rättighet att ta på mig. Att de inte respekterar min kropp eller min privata sfär. Killar som gör så förtjänar ärligt talat en rak höger. Homosexuell eller heterosexuell. Hur hade debatten låtit om det vore en tjej som hade slagit ner en kille som taffsat på henne?
Jag har själv velat slåss. Många gånger. Så sent som för några veckor sedan var det en snubbe som la sina händer på en vän till mig som att han ägde henne. Hon, ganska van vid situationen, försökte lösa den genom att ignorera honom. Som vi tjejer gör. Putta bort snubben lite lätt kanske och sen aldrig möta hans blick. Då kanske han går till slut. Kanske. Eller så går han vidare till någon annan tjej. Förmodligen. För vi vågar ju inte slåss, eller vi har lärt oss att vi inte gör så. Vi vet ju att vi inte har någon chans. Allt blir värre med våld. Så istället låtsas vi som ingenting och snubbar som tror att tjejer är en egendom fortsätter att gå runt på stan och tro att de äger världen.

Ibland så skulle en rak höger inte sitta så fel ändå. Glenn, har du några trix at lära ut?

Happy Pride!

I sommar har jag unnat mig en politisk semester där den politiska aktiviteten legat ganska still, något stilla tyckande har det kanske blivit men varken högljutt eller speciellt helhjärtat. Det är så ibland, och det är ganska skönt. Men vad är ett bättre tillfälle att tända gnistan igen än på Stockholm Pride?
Pride är några dagars lycka, bara några få dagar på året då både kön och sexualitet får väldigt flytande gränser- inte bara i teoretiskt filosoferande utan i allra högsta grad i praktiken. På Pride tas vare sig mitt kön eller min sexuella praktik för given och det är väldigt befriande.
Så är det inte i det vanliga livet, alla som inte beter sig strikt enligt stereotypa identiteter som fjolla eller butch antas av de flesta vara heterosexuella tills de bevisar motsatsen. Det är begränsande och i allra högsta grad kränkande för många. Själv är jag helt övertygad om sexualiteten som just något flytande, något som konstrueras i sociala sammanhang beroende av tid och rum. DN:s kultursida gjorde häromveckan en liknelse mellan hunger och sexuellt begär som var väldigt bra. Båda är fysiska reaktioner, men vad som mättar hunger är helt olika beroende på socialt sammanhang. Den som är uppväxt på svensk husmanskost blir säkert sugen på potatismos och köttbullar, den som är uppväxt på thailändsk husmanskost på något helt annat. Men när andra rätter och maträtter prövas utökas registret över vad som mättande och inte, vad man begär och inte. Det är en enkel men helt klart träffande beskrivning av sexualitet som är så mycket friare och öppnare än att det finns någon biologiskt lagbunden självklarhet att antingen är man homo eller hetero.
Men allt detta är såklart politik. Det är ett politiskt ställningstagande att vara på Pride, att bära regnbågskläder och att ett festivalarmband runt handleden. Men det är en av de mest glädjande politiska handlingar jag kan komma på och med det avslutas den sommarens politiska semester. Jag hoppas att vi ses i Pride park, i paraden eller på Pride House!

Religion och homofobi

Jag har länge haft en period av total relativism vilket gör att jag har haft svårt att formulera klara åsikter för jag har hela tiden argumenterat för och emot med mig själv.

Och ett sådant område där jag länge legat lågt har handlat om olika religiösa uppfattningar som går emot mina egna värderingar. Man vill ju inte vara intolerant. Men igår var jag på ett seminarium på Pride House med titeln "Islam och sexualitet". Talare var islamologen Suad Mohammad.

Kontentan med hennes föreläsning var att

1 det är en synd att fördöma andra människor (och är du homosexuell ska det alltså vara ditt problem (!) och något du får hantera mellan dig och profeten)
2 sex i islam ska ske mellan en man och en kvinna och absolut företrädesvis inom äktenskapet
3 homosexualitet går inte att förena med muslimsk tro och det är därför individens val, profeten eller sexualiteten

Och för Suad Mohammed var detta ganska enkelt och okomplicerat och hon var en glad person. Publiken försökte bland annat få henne att diskutera problematiken med unga muslimer som trakasseras av sin omgivning på grund av sin sexualitet. Men detta avfärdade hon med att det som sagt är synd att fördöma andra människor och ingenting som koranen förespråkar.

Mina funderingar efter det här föredraget är framförallt två.

Finns det inga andra tolkningar? Finns det möjligen andra sätt att se på koranens och sunnas bild av sexualitet? Går det att vara öppet och praktiserande homosexuell samtidigt som man är rättrogen muslim?

(och den frågan är väl mer en kunskapsfråga, min andra är nog mer en åsikt än en fråga...)

Hur kan människor tro att man kan välja sin sexualitet? Det är för mig en gåta. Hur kan religiösa människor på allvar förvänta sig att människor ska lägga sig med en person den inte är attraherad av? Detta är inget annat än homofobi och heterosexuellas fruktansvärda egoism och totala icketolarans för andra.

För jag inser att den här uppfattningen är ganska lika mellan de olika religionerna, nu råkade jag bara vara på en föreläsning om just islam.

Så. Vad skönt att äntligen ha en åsikt!

Häng gärna på Pride House i veckan. Många intressanta föreläsningar/debatter och uppträdanden. Kostar 60 spänn per dag.

Våldsamma män och tysta kvinnor

Var hemma hos min före detta sambo (Burre), klockan var runt tolv en fredag kväll och vår son låg och sov. Det var ganska varmt, så balkongdörren var öppen. Det lät som att det var bråka utanför så jag gick ut på balkongen och kollade vad som var på gång.

För att göra en lång historia kort: där står en kille och två tjejer. Killen står och skriker på tjejen, drar i henne, säger åt henne att hon ska följa med honom. Han blev mer aggressiv ju mer rädd och tyst hon blev. Han börjar slå henne. Sen börjar han sparka på henne.

Samtidigt rusar tankarna i mitt huvud. Jag brukar alltid lägga mig i bråk, även när det känns obehagligt. Men vad skulle jag göra, springa ned själv och stoppa honom? Det kanske hade funkat, men han hade antagligen sprungit därifrån och tjejen likaså. Jag hade redan sagt åt Burre att ringa polisen, jag hör att han pratar med dem och jag säger åt honom att de måste skynda sig, han slår och sparkar henne.

Det dyker upp en kille på motorcykel som uppenbarligen var vän till den misshandlande killen. De började alla gå åt samma håll, tjejen som blivit misshandlad snyftar högt. De försvinner bakom husknuten men tjejerna kommer snart tillbaka och går snabbt åt andra hållet. Då dyker två tjejer till upp och de går långsamt över gården och jag hör hur kompisen visar och beskriver för de andra hur han slog henne.

Polisen hade inte kommit, och tjejerna fortsätter gå. Jag tänkte att jag måste prata med dem. Vad jag ska säga vet jag inte riktigt, men jag sätter på mig skorna och springer ut.

När jag ser dem så ropar jag på dem och säger att jag vill prata med dem. Tjejen som blivit misshandlad vänder sig inte om utan står med ryggen mot mig, någon av kompisarna frågar: ”vad fan vill du?”. Jag säger att jag såg allt och vill prata med dem men de säger åt mig att de klarar sig själva och att jag kan gå. Eftersom hennes kompisar är väldigt fientliga försöker jag vända mig till tjejen som blivit slagen, frågar hur det är med henne. Hon tittar på mig och säger ”jag är ok – jag lovar – det är ok. Tack i alla fall”. Hon ser ledsen ut, och antagligen vill hon att jag bara ska gå. ”Nej, det är inte ok” var det enda jag kunde komma på att säga.

Visst förstod jag att jag inte skulle få dem att anmäla den här killen. Men jag hoppas verkligen att det gör någon skillnad att någon – vem som helst – faktiskt kom ut och pratade med dem. Någon som sa att det inte är ok. Kände mig så himla uppgiven och funderade på vad jag skulle ha gjort annorlunda.

När jag kommer tillbaka till Burre är polisen utanför och jag svarar på deras frågor. Trots att det säkert låter som att det tog en evighet så kom de faktiskt väldigt fort. Och de kändes engagerade, det kändes som att de tog det på stort allvar. Jag är glad att de kändes så för mitt förtroende för polisen – framförallt när det gäller hur de hanterar mäns våld mot kvinnor – är inte alltid det bästa.

Självklart är den första frågan man vill ställa varför så många killar anser sig ha rätt att ta till våld? Men varför vill inte en tjej som blir misshandlad polisanmäla det? Det finns säkert tusen anledningar till varför man undviker det, men jag tror att det skulle se annorlunda ut i ett samhälle där kvinnor och män var jämställda. Jag tror att männen skulle slå mindre, men jag tror framförallt att kvinnor skulle tycka att det var helt oacceptabelt att bli slagna och anmäla det till polisen. Jag tror att det fortfarande är många som ogärna lägger sig i ett ”bråk” mellan en kille och en tjej. Annars hade väl någon i det huset de stod utanför, öppnat dörren och kommit ut och undrat vad fan han höll på med? Inte ett ljud, trots att det lös i varje fönster. Någon borde väl ha vågat gå ut? Om det hade varit ett stort gäng hade man kunnat ursäkta sig med att folk inte vågar, men kan det verkligen handla om det när det är en ensam kille?

Vi har en lång väg att gå, trots att mycket har gjorts. Den misshandel som jag bevittnade, där var både mannen och kvinnan väldigt unga, de ska tillhöra den där nästa generationen som vi alltid pratar om. De som kommer att leva jämställt. Det är bara att inse, det händer inte av sig självt. Vi måste arbeta förbyggande! De här frågorna måste diskuteras i skolor, på ungdomsgårdar och andra ställen där barn och ungdomar spenderar en stor del av sina dagar. Jag tror att vi måste prata mer om mansrollen (eller rollerna) och ta del av den forskning som finns och självklart forska mer.

Jag kommer in på det själv när jag säger att i ett jämställt samhälle skulle kvinnor inte acceptera att bli misshandlade, men männen då? Hur får vi ett samhälle som tar ansvar för de som utför misshandeln ska sluta göra det? Först och främst måste vi våga generalisera, våga säga att män som grupp faktiskt är våldsamma.

Skulle jag varit en känd journalist som skrev detta i en stor tidning skulle säkert en och en annan man bli väldigt upprörd över att jag generaliserar och pekar ut män. Finns det något som gör mig riktigt arg så är det de männen. Hur kan man lägga ned sin energi på att blir förbannad över att män blir utpekade? Varför inte bli förbannad på alla de män som misshandlar och våldtar? Bara under 2006 anmäldes 77 000 fall av misshandel och 12 100 fall av sexualbrott (enligt BRÅ) och mörkertalet är mycket stort.

När jag påstår att män som grupp är våldsamma så ska ni inte tro att jag anser att män bara är sådana av biologiska skäl. Visst är de flesta män fysiskt starkare än kvinnor, men vad är det som gör att så många män anser sig ha rätt att ta till våld? Jag skulle gissa på ett kulturellt arv. En snedvriden bild av både sin egen och kvinnans ”roll”, rättigheter och skyldigheter. Det är där vi har den stora utmaningen, att förändra den bilden.

Nej, porr och politik är inte samma sak

Jag håller med justitieministern om att det kan finnas anledning att förbjuda läsning av porr på fängelser i de fall då någon är dömd för ett sexualbrott. Om någon på grund av sexmissbruk eller vidrig syn på kvinnor/barn eller andra män (för ja, de absolut flesta förövarna i sexualbrott är män) avtjänar ett straff så ska de självklart inte kunna "underhålla" sitt "motiv" genom att konsumera porr.

Anne Ramberg på advokatsamfundet är skeptisk och drar på de största växlarna och talar om att detta kan utmynna i att man också förbjuder en viss sorts politisk litteratur. Och visst skulle man rent hypotetiskt kunna tänka sig att om vi får en politisk brottslighet (exempelvis att någon djurrättsaktivist får fängelsestraff för något) så ska den personen inte kunna läsa tidningar som understödjer den politiska verksamheten.

Men jag menar att sexualbrottslingar bör få behandling och den behandlingen bör självklart börja i avhållsamhet från exempelvis porr.

Jag tror inte att politisk aktivism kan botas (och det är väl troligen inte önskvärt heller...) och därför tycker jag inte man ska förbjuda en djurvän att läsa Djurens rätt, eller vad deras tidning kan tänkas heta.

Men självklart ska någon som dömts för ett sexbrott inte kunna fortsätta konsumera porr under tiden att den personer är inom KRIMINALVÅRDEN.

Tanken är ju att man på något sätt ska komma ut som en annan människa. Sedan vet jag också att det finns stora brister inom kriminalvården.

Men bristen på vård blir knappast mindre om man får läsa porr.

Ungefär som om någon dömd för narkotikabrott skulle få fortsätta knarka i fängelset- det vore väl ologiskt? Eller?

Jämställda löner och högljudda män

Arbetsgivarverkets generaldirektör Göran Ekström har tagit upp kampen för jämställda löner. Och fienden är tydligen den lönekartläggning som JämO granskar. Nu har han, tillsammans med VDar från ett gäng arbetsgivarorganisationer, uppvaktat jämställdhetsministern och krävt en ändring av jämställdhetslagen.

Som jag förstår det är Ekströms poäng att kartläggningen tar tid och resurser och på intet sätt leder till mer jämställda löner, utan att det snarare motverkar den möjlighet kvinnor har genom individuell lönesättning.

Det är självklart positivt att en stor företrädare för arbetsgivare engagerar sig i debatten om jämställda löner. Själv tror jag att JämOs lönekartläggning både är bra, nödvändig och effektiv. Och kanske just därför är det besvärlig för arbetsgivarna.

De uppvaktande VDarna heter Jonas, Göran, Arne, Urban, Dag, Anders, Peter och Marie.

Jag förutsätter att Marie har en lön hon känner sig nöjd med och som är i nivå med hennes manliga kollegor. Men jag tror inte det argumentet räcker för mig.

Är man en mäktig vit man tycker jag man ska vara väldigt varsam med vilka strider man ska ta. Men visst, överbevisa mig gärna om Jonas, Görans, Arnes, Urbans, Dags, Anders och Peters ädla motiv till uppvaktningen.

Hej Kungsholmen!

I det senaste numret av lokaltidningen "Vårt Kungsholmen" kunde man läsa att jag var en av endast tre ledamöter i stadsdelsnämnden som bloggar. Men därför vill jag också förtydliga och säga att det inte bara är jag som bloggar här på Rebellabloggen utan det gör alla som vill i föreningen Unga S-kvinnor Rebella. Rebella är en förening för socialdemokratiska kvinnor som vill driva politik ur ett feministiskt perspektiv.

Jag vill passa på att tipsa om en socialdemokratisk nämndpolitiker på Södermalm som bloggar flitigt, Josefin Deiving. Du hittar hennes blogg här. Och min kollega i nämnden på Kungsholmen, Håkan Wahlén, bloggar här.

Det är klart att det är bra ju mer av ens tankar och synpunkter som allmänheten kan ta del av. Och möjligen borde jag överväga att blogga ensam. Vår moderate ordföranden Regina Öholm imponerar med sin hemsida. Det är definitivt en förebild. Men än så länge trivs jag väldigt bra på den här Rebellabloggen. Om ni vill fråga mig något går det bra att maila mig, gabriellasvenson@hotmail.com

Makten framför allt.

Ibland bara hittar man det. Det där som gör att man blir tvärförbannad över politiska motståndares hycklande, framförallt när makt sätts före rättvisa mellan könen. Eller hur ska man tolka folkpartiets helomvändning i familjepolitiken när följande stoltseras med i valplattformen 2002?

"Vi har talat klarspråk om jämställdheten, bland
annat när tilltänkta samarbetspartners ville att vi
skulle ge upp den för en familjepolitisk uppgörelse."

O fyra år senare är det "Allians", vårdnadsbidrag och såklart: Ministerposter.

Våldtagen eller inte?

Var det en våldtäkt eller inte? Så länge jag kan minnas har vi diskuterat mer eller mindre samma problematik när media lyfter upp ett våldtäktsfall där de åtalade sedan går fria. I Sverige lever vi efter principen hellre fria än att fälla, det ska vara ställt utom alla rimligt tvivel att den åtalade har begått ett brott. Det har visat sig vara ett stort problem när det gäller sexualbrottsmål. Inte nog med att en kvinna i lagens mening inte kan bli våldtagen om hon inte gör fysiskt motstånd, ”våldtäksmannen” måste också förstå att hon inte vill. Detta har vi hört många gånger vid det här laget, hon ville själv.

Det jag tänker på nu är de så kallade Stureplansprofilerna som blivit friade från våldtäkt, trots att det är konstaterat att de hade sex med kvinnan som var ordentligt berusad och att hon hade skador som vittande om våld mot ansikte, bål, huvud, armar, ben, underliv och ändtarm. Det ska också ha utväxlats mail mellan de åtalade där de skriver: ”Vi berättar inte det med NN för någon. Men fan va Gött det är med förnedring NN är vår gänghora och så ska det vara”. ”tyst som i graven ha ha. ja hon är underbar”.

De finns de som hävdar att det är relevant hur, med vilka, på vilket sätt kvinnan ifråga har haft sex. Det ska ge rätten en möjlighet att bedömma hur trovärdig hon är. Det kan aldrig bli rättvist. Det betyder i praktiken att en kvinna inte får vara sexuellt aktiv, tycka om hårdhänt sex osv eftersom det i sin tur innebär att om hon någon gång blir utsatt för en våldtäkt och anmäler det så är hon inte trovärdig. Att tro att detta inte har att göra med våra egna värderingar (eller de som dömer rättare sagt) är rent ut sagt idiotiskt. Dessutom har jag aldrig hört att man använder dessa argument för att avgöra hur trovärdiga den/de åtalade är. Det finns fall där männen i fråga tidigare har varit både anmälda och fällda för olika sexualbrott men där man ändå har ansett att det inte har någon relevans.

Får män utsätta kvinnor för våld och sedan argumentera sig fria med att de inte förstod att hon inte ville? En man som misshandlar en man men som inte förstår att han inte vill, blir han friad då? Rebella har för länge sedan drivit krav på att alla som arbetar inom polis och rättsväsende ska utbildas i genusfrågor. I grund och botten handlar det om att kunna se att ens egna värderingar spelar in när man gör en bedömning av ett fall och de människor som är inblandade. Det pågår säkert arbete med dessa frågor, men det går uppenbarligen alldeles för långsamt.

Klass och Kön

Alla som råkar vara socialistiska feminister eller som har försökt förklara för någon varför klassanalysen ensam inte är tillräcklig för att förklara världen har mött begreppen- klass och kön. Mycket har sagts om relationen mellan dessa två strukturer. En del ganska tokigt och en del bra. Jag vill passa på att tipsa LO:s uppdaterade version av klass och kön. Den kom ut redan 2006 men jag har inte fått tummen ur att läsa förrns nu. Ett litet smakprov:

Klasstillhörighet styr människors möjligheter och livsval. Det ger ojämlika livsvillkor. Kön påverkar människor på sammasätt. Det ger ojämställda livsvillkor. Orättvisor utifrån klass och kön kan dock motverkas. Hur klassamhället ser ut eller vilka olika egenskaper kvinnor och män tillskrivs är något som politik och aktivt arbete kan påverka. Den här boken visar hur villkor utifrån klass och könser ut på ett antal olika områden som är avgörande för jämställdheten i samhället. Den ger också förslag på fackliga verktyg för förändring.
Ibland har begreppen klass och kön formulerats som om de står mot varandra. Egentligen är det tvärt om. Att motverka orättvisor utifrån både klass och kön är inte en motsättning utan en förutsättning för ett rättvist samhälle. Arbetet mot klassorättvisor försvagas av att kvinnor och män ställs mot varandra och kvinnors sämre villkor förstärks genom klassklyftor i samhället.

Om du känner dig nyfiken på att läsa mer finns alltihop tillgängligt som pdf. Rekommenderas varmt!
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/3AEEFE337D0AF427C125712B0025C1A9/$file/LO_Klass%20och%20kon%202006.pdf

Gubbslem

- Man skulle väl kunna hävda att vi inte riktigt hängt med i tiden, säger Carl-Gustaf Mann, klubbdirektör för Royal Bachelors Club.- Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med nån kille på syjuntan? Vi håller på traditionerna.

Ja, herre gud vad ska man säga. Calle här försöker förklara varför kvinnor inte är välkomna i hans och gubbarnas maktklubb. Vår arbetsmarknadsminister som ansvarar för att bryta könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden är tydligen med i någon slags broderklubb. Pinsamt!

Hållbar utveckling, hört talas om det?

Ja det har nog de flesta av oss gjort. Men de borgerliga partierna i Stockholms läns landsting måste ha missat det. Bara för några dagar sedan kom IPCC:s rapport om behov av åtgärder för att minska klimatförändringen och förra veckan presenterades en rapport om de luftföroreningar vi stockholmare utsätt för på grund av trafiken. Trots stor mediauppmärksamhet verkar de ha gått spårlöst förbi.

En stad som Stockholm kan verkligen gå före och vara effektiv och miljövänlig. Ett av de viktigaste instrumenten är en bra och billig kollektivtrafik.

Nu ska priset höjas. Det lär knappast locka fler att åka med SL. Priset ska höjas särskilt på de längre resorna som verkligen konkurrerar med bilen.

Pengarna borgarna tar in från resenärerna ska gå till att sänka skatten med 10 öre. Det innebär en skattesänkning på 10 kronor i månaden om du tjänar 10 000 kr. Det räcker nästan till en GB-sandwich. De som tjänar 20 000 kr/mån vilket ju är vanligt får 20 kr eller en extra chipspåse i månaden. De 20 kr skulle kunna räcka till att betala den höjning på SL-kortet som borgarna redan genomfört.

Skattesänkningen kostar 384 miljoner enligt SvD. För lika mycket pengar skulle vi kunna sänka priset på SL-kortet med en hundring.

PPP - polluter pays principle eller principen att förorenaren betalar är central i mycket miljöarbete och vägledande när man ska välja ut styrmedel för att nå en hållbar utveckling. I Stockholms läns landsting kör vi omvända världen. De som reser miljövänligt ska betala mer.

It´s all feminisms fault (again)

Debatten om huruvida könens olikheter sitter i hjärnan, som startade (igen) i och med Annika Dahlströms bok, har fått internationell uppmärksamhet och jag fick nyss tips om en hysteriskt rolig artikel i the Guardian som spinner vidare på temat. I artikeln får vi reda på varför feminister har lättare att få cancer, i högre utsträckning blir våldtagna och lite annat smått och gott.
Naturligtvis med en mycket stor nypa ironi och sarkasm.
Som smakprov en kommentar kring Dahsltröms påstående att jämställdhet ökar risken för sjukdom:
what, exactly, are these Swedes researching? Even if gender parity increased your risk of illness by a factor of 100%, what do they think would happen - women would all resign our jobs and resume knitting?

Resten av artikeln hittas här. Läs!

Efterträdarfrågan

Noterat i DN 070424

På frågan om vem som är lämpligast av Cecilia Malmström och Jan Björklund förespråkar andre vice ordförande Marit Paulsen den sistnämnda med motiveringen:

"Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare"

Malmström är 39 och har två tvååringar. Björklund är 45 och har också han två barn, den ena på två år och den andra på fem. Allt enligt DN.

Paulsens argument är inget annat än ett ickeargument. Skillnaden mellan kandidaterna i det här hänseendet är marginell, om man nu ens ska ge den här sortens argument något inflytande. Det är väl upp till var och en att själv svara för om man är beredd att ta sig an uppdraget och då själv göra den familjära avvägningen.

Detta är en tydlig illustration på hur konservativa tankar om ledarskap och föräldraskap förpestar en sån här diskussion.

Och vi som gärna ser Birgitta Ohlsson som partiledare undrar varför hon inte ens är med i diskussionen längre?

Årsmöte i Stockholm

I helgen håller socialdemokraterna i Stockholm sitt årsmöte. Rebella är så klart där. Vi har skrivit tre motioner. M 7 handlar om att vi inte anser att arbetarkommunens styrelse ska ha rösträtt på representantskapsmöten. Det innebär att de stödjer sina egna förslag. Och att de som vald styrelse och ansvarig inför representantskapet sitter på två stolar. Men styrelsen trivs bra på stolarna och har avslagit vårt förslag.

I2 handlar om att vi vill att styrelsen drar igång ett arbete för att göra ett jämställdhetspolitiskt program där vi ska ta ska skapa en politik som syftar till att öka jämställdheten i samhället. Den har bifallits och ambitionen är att arbetet ska spridas i andra arbetarekommuner runt om i Sverige. Tack styrelsen! Det ska bli ett roligt arbete att utveckla programmet!

Avslutningsvis tyckte vi att det var en bra idé med barnpassning under större möten, men det verkar innebära ett antal märkliga praktiska problem. Vi får se om vi kan lösa dem i talarstolen idag...

Läs handlingarna här

Och vad är problemet?

I Svenska dagbladet finns idag en artikel om att rika mammor ammar mer än fattigare. Kontentan av artikeln är att nu måste mödravården bli bättre på att informera/pressa de stackars obildade fattiga morsorna att amma lika mycket som de fina rika flickorna. Det finns också en sedvanlig lite faktaruta som lyfter fram amningens påstådda fördelar.

Fast nu är det ju så att det i Sverige i dag inte finns några bevisade medicinska fördelar med att amma. Det berömda allergiargumentet kokar ner till att man kan skjuta på allergi som ändå kommer att uppstå och att det möjligen finns en aningen minskad risk för förkylningsastma på grund av lite mindre infektionsrisk. Samtidigt finns det mycket allergiforskning som pekar på att den stora ökningen av allergier som skett i tex Sverige beror på att barnen har för få infektioner nu för tiden.

Amningen fördelar finns i fattigare delar av världen där barnen riskerar att dö eller bli sjuka på grund av skitigt vatten och dålig utrustning. Ett annat viktigt skäl är att det ger kvinnorna en preventivmetod så att de slipper bli gravida direkt igen. Det var därför rekomendationen ökade till sex månaders helamning för ett par år sedan.

Det enda kvarvarande argumentet i Sverige är att det är billigt och praktiskt och det kan ju vara bra för fattigare mödrar. Men våra myndigheter ska faktiskt ge fan i att lura i föräldrar att det är sämre för deras barn att inte amma.

Jag kan inte låta bli att diskutera föräldraförsäkringen. Jag är nämligen helt övertygad om att det ojämna uttaget är ett av de största hindrena på vägen till ett jämställt samhälle.

Jämställdhetsministern har sagt att hon är intresserad av att titta på möjligheten att slopa taket, vilket skulle innebära att alla oavsett inkomst får 80 % av sin lön när de är föräldralediga. Taket har precis höjts ganska kraftigt vilket jag är positiv till, men jag är tveksam till ett slopat tak. Inte bara för att det skulle gynna de som redan har det väldigt gott ställt, utan också för att det finns så mycket annat man skulle kunna satsa pengarna på.

Nästa stora reform borde vara att höja ersättningsnivån till 90 %. Jag är också öppen för att någon med en lägre inkomst får ut en högre andel av sin lön än någon med en högre inkomst. Vi kan diskutera hur mycket en man som tjänar 40 000:- i månaden förlorar på att vara hemma med sina barn och vad det har för betydelse för hur många månader han tar ut. Dock är det så att ett par hundra kronor mer i månaden för en familj med små marginaler kan betyda mycket mer än flera tusen gör för en familj som har mycket högre inkomster. Jag förstår att de flesta – på en direkt fråga – svarar att pengarna har stor betydelse. Men alla undersökningar visar att det snarare handlar om utbildningsnivå. Män som är högutbildade tjänar mer, de förlorar alltså mer pengar på att vara hemma med sina barn, men är ändå hemma i mycket större utsträckning än de med mindre utbildning och lägre inkomster. Detta kan också bero på att de högutbildade männen ofta har en partner som också är högutbildad som ställer krav på delad föräldraledighet.

Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring. Sluta diskutera om vi ska dela på föräldraledighet och ansvar, börja utgå från det. Varför skulle det vara konstigt att ta ansvar för sina barn? Att planera sin tillvaro och ekonomi så att båda kan vara hemma? Det går om man vill. Framförallt om man tjänar så att man ligger över det tak vi har idag.

Vi låter oss trängas in i ett hörn när vi debatterar detta. Alla partier tävlar om att hitta lösningar på hur folk ska få behålla nästan hela sin lön när de är föräldralediga, locka männen med mer pengar. Sluta med det är ni snälla, och börja ifrågasätta varför vissa män inte är beredda att ta ansvar för sina barn. Fråga dem vad de kommer att ångra när de är gamla – att de inte var hemma med sina barn eller att de tjänade lite mindre pengar under en tid? Att vara hemma med sina barn ger också någonting, nämligen en relation till barnen och massa erfarenheter som sträcker sig utanför arbetet. Kvantitet är inte alltid bättre än kvalitet, men det handlar till en viss del om att finnas där. Att vara där när barnen är ledsna, hungriga, sjuka, glada, nyfikna osv.
Sluta gnäll! Ta tillvara på den fantastika möjlighet ni har. Barn behöver inte en mamma, barn behöver föräldrar. Det finns inga speciella ”band” från början. Det är något man skapar genom att vara en del av barnens liv.

världsbild

metros löp igår:
en fet textnyhet och en bildnyhet. textnyheten var "88 kvinnor våldtas eller misshandlas idag".
den stora bildnyheten, som låg över textnyheten var "vårens bästa sminktips".

Alliansen överger unga kvinnor

Alliansen, med Maud Olofsson i spetsen, var under valrörelsen -06 inte sena att kritisera att (s) inte gjort tillräckligt för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Nu slår tjejjouren i det borgerligt styrda Sundbyberg på trumman.
Det här Maud är INTE en förbättring för unga tjejer eller ett speciellt klurigt sätt att bekämpa våld mot kvinnor. Usch, vad arg jag blir!!

Pressmeddelande från Sundbybergs tjejjour, Stjärnjouren:
Sundbybergs unga tjejer överges av kommunen. Rapport efter rapport slår larm om unga tjejers ökade psykiska ohälsa. I genomsnitt två tjejer per klass skadar sig själva och minst en per klass lider av någon form av ätstörning. Trots att behovet av stöd till unga tjejer aldrig varit större väljer Sundbybergs kommun nu att kraftigt sänka det ekonomiska bidraget till Stjärnjouren och slänga ut organisationen från sina lokaler.
Stjärnjouren, som är Sundbybergs tjejjour, får inget verksamhetsstöd från kommunen. Detta står klart efter social- och kompetensnämndens sammanträde. Det årliga bidraget har reducerats till en symbolisk summa på 5000 kronor, samtidigt som jouren slängs ut på gatan.
- Det här beslutet är ett slag i ansiktet på unga tjejer, säger Sara Daag som är ordförande i Stjärnjouren, och man signalerar från kommunens håll en kraftig nonchalans mot de unga tjejer som är i behov av stöd och råd. Beslutet gör att vi nu står på gatan med omedelbar verkan, och det blir i praktiken omöjligt för oss att upprätthålla en jourverksamhet.
Stjärnjouren är en religiöst och partipolitiskt obunden förening som i snart fyra år verkat för att stötta och stärka unga tjejer. Vi har bedrivit utåtriktad verksamhet sedan starten och telefon- och mailjour sedan våren 2005. Stjärnjouren har etablerat kontakter och arbetar nu aktivt på flertalet av kommunens högstadie- och gymnasieskolor, och vår kunskap är efterfrågad. De frågor och den problematik som berör Stjärnjourens målgrupp allra mest, så som t.ex. våldtäkter och sexuella trakasserier, ätstörningar och kränkningar är inget man löser genom en engångssatsning. Det är därför som Stjärnjouren, som bedriver seriös och fortlöpande verksamhet riktat mot unga tjejer, behövs!
Stjärnjouren är här för att stanna och hoppas att kommunen inser sitt ansvar och inte sviker Sundbybergs unga tjejer!

Polyamori och dubbelmoral

Vissa brukar hävda att de tror att de flesta är bisexuella. Det kan man ju hoppas, men det är inte den diskussion jag tänker föra nu. Utan jag tänker istället hävda att de flesta ju faktiskt är polyamorösa.

Jag vill med en gång kasta in en brasklapp, jag är på intet sätt ute efter att bagatellisera situationen att leva som öppet poly eller att överhuvudtaget försöka förenkla. "Det är ju det du gör", kommer nu någon att hävda. Och det kanske jag kommer att göra. Och då ni får gärna rätta mig och säga till om jag är naiv eller okunnig.

Men. Dagens tanke är alltså att medan de flesta ser på polyamori som något märkligt, någonting som verkligen inte har med dem att göra och något som en liten skara människor ägnar sig åt, så vänslas folk till höger och vänster utan att på något sätt ifrågasätta sin egen sexualitet eller livsstil. För vad är en man som är gift med en kvinna och kär i en man på sitt jobb? Inte f-n är han monogam i alla fall.

Otroligt många människor är otrogna och jag har otaliga vänner (däribland mig själv) som inleder regelrätta förhållanden med människor som förväntas vara monogama och älska någon annan, en (1) annan person. De säger de är kära i både sina av omvärlden kända partners och mig, eller min vän. Jag inser också att en del ljuger. De kanske inte är så kära. Varken i mig eller kanske i sin partner. Men vissa är faktiskt ganska kära i oss båda två. Och det är ju inget märkvärdigt med det. Men som sagt, om de då inte är polyamorösa, vad är de då? Förutom otrogna alltså...

Så jag hävdar härmed att när det talas om polyamorösa människor så talas det helt enkelt om människor som är modiga nog att bryta mot tvåsamhetsnormen och öppet erkänna att de kan vara förälskade eller tända på två personer samtidigt. På den politiska arenan hävdar de därför också logiskt att de då också vill kunna leva med de här två, eller fler, personerna.

Och alla vi som då säger att vi bara vill leva med en person men sedan ändå inte gör det. Vad är vi då?

Sådär. Ös nu gärna på mig skit från båda hållen och berätta varför jag har fel. Varför är inte DU polyamorös?

(en given invändning är kanske just att skilja mellan att älska fler och att verkligen vilja leva med fler, och därmed bryta normer. Och den mer politiska aspekten av polyamori, och konstaterandet att man därför själv inte ser sig som poly kan jag ta. Men den moraliska, personliga och möjligen sexuella aspekten. Att "jag är någonting annat än en sån där polyamorös", det är den jag vill åt!)

Kvinnors löner lagom?

Eller hur ska jag tolka resultatet i DNs webbenkät "Behövs det en satsning på kvinnolöner?". Ungefär en tredjedel har svarat nej. Då undrar man ju om den tredjedelen hade svarat nej på frågan "Anser du att man bör ta till en aktiv åtgärd för att minska lönegapet mellan kvinnor och män i vårt samhälle?". För då är det mer den aktiva åtgärden de reagerar mot. Eller så tycker de att det inte är mer än rätt att kvinnor tjänar lite mindre... Vad tror ni? Och vad tycker ni? Gå in och rösta!

GO Gudrun!

Jag vill bara helt kortfattat uttala mitt fulla stöd för Gudrun Schymans deltagande på Investors stämma igår. Hon är som vanligt smart och kreativ vad det gäller hennes politiska metoder och det är klart att det är jobbigt för gubbarna att tvinga försvara sig där och direkt, tillskillnad från i tillrättalagda intervjuer etc.

Något jag också funderade på i samband med det här är att det finns så många som brukar säga att de inte "klarar av" Gudrun Schyman. På samma sätt som många slår bakut när Maud Olofsson är i rutan. Vad är det med dessa starka, högljudda och maktfulkomliga kvinnor som upprör mer än starka, högljudda och maktfullkomliga män? Det tycker jag ni ska fundera på. Om någon av er som brukar säga så nu läser det här....

Ja Jösses!

Jag var och såg Jösses flickor igår, ungefär ett år efter alla andra. Den förvånade mig. Jag var helt tårögd större delen av tiden, utan att riktigt förstå varför. Alla hade sagt att jag skulle tycka bäst om första akten, för att den var så hoppfull och sämre om den andra för att den typ sa att kvinnorörelsen idag bara är splittrad och inte gör nåt, samt att musiken var sämre. Det sista blir ju nästan oundvikligt, när det är kända och älskade slagdängor i hela första akten, men jag håller inte helt med om att den i övrigt var sämre. det hade ju varit konstigt om en pjäs om kvinnorörelsen idag försökte skriva historia och berätta vad som var rätt och fel idag. jag tyckte den visade vilka problem vi står inför, och jag tror till exempel att socialdemokratin är en del av lösningen på dem, men det tror ju inte alla och det vet jag.
varför jag blev så snyftig då? för att jag blivit gammal och blödig antagligen. och blir så rörd av allt som alla kvinnor innan mig slagits för och som gör att jag överhuvudtaget sitter här med universitetsutbildning, rösträtt utan att behöva vara rädd att dö om jag skulle vilja göra abort, med ett dagis att istället lämna ett önskat barn till och så vidare, men hur mycket som fortfarande finns kvar. över pjäsens och verklighetens alla kraschade förhållanden som blir så annorlunda när barnen kommer. här var det väldigt träffsäkert, om än förstås stereotypiserat. och för hur kampen mellan systrar alltid splittras dels av borgarkärringar, dels av vänstermän som vill ha revolution först och gärna kaffet kokat till mötena. och jag grät för mari-linns pappa, som är så lik min egen.
jag skrattade vansinnigt mycket också åt min namne, den stigmatiserade flickan från den vita överklassförorten som är drabbad av hedersvåd i enlighet med härlig gammal svensk tradition som frodas i grupper som är segregerade fråns resten av samhället.
och mitt i alla känslor så kände jag mig stärkt eftersom jag också är en del av den här kampen vi för. längtar till nästa rebellamöte, tjejer, och till studiecirkeln hemma hos mig på onsdag, när vi ska diskutera just sex och förhållanden!

Arbetare är män - och helst vita och heterosexuella

Det verkar i alla fall så på många ställen i den allmänna debatten. När Agenda i går skulle se hur arbetare och tjänstemän såg på framtiden i samband med Mona Sahlins första tal som partiledare så represeterades grupperna av IF Metalls Stefan Löfvén respektive SACO:s Anna Ekström. Arbetare är alltså en man som jobbar i industrin. Varför var inte Ella Niia från Hotell- och restaurang där i stället? Sahlin pratar mycket om tjänstesektorn, kan då inte en kvinna som representerar ett förbund av arbetare i tjänstesektorn vara kommentatorn.

Det sägs ofta att socialdemokratin pratat för mycket om klass och inte sett andra typer av förtryck. Ett minst lika stort problem nu är att vi tittar på kön och etnicitet utan en klassanalys. De största förlorarna på det är kvinnorna i Handels, Kommunal och Hotell- och restaurang. Det är i de kvinnodominerade LO-yrkena som lönerna är som lägst, anställningsvillkoren som sämst och anställningarna som otryggast. Jag behöver väl knappast säga att människor födda utanför Sverige och utanför Europa också är överrepresenterade i dessa yrken.

En paradox som ofta förföljer mig är att när arbetarklassen mer och mer består av kvinnor och av personer med utländsk bakgrund då blir det ointressant eller i alla fall omodernt att titta på samhället utifrån en klassanalys. Så blir det när identitets- och normsnacket tar över från analyser av makt och ekonomi.

Den bristande diskussionen om klass, makt och kön har irriterat mig många gånger och jag har ofta tänkt att jag ska försöka skriva långa kloka texter. Tack och lov finns det andra som gör det. Skribenten och rebellamedlemmen Katrine Kielos skriver en mycket läsvärd gästblogg hos Promemorian.

En hälsning till Mona

Man får börja med att gratulera till ordförandeskapet! Den första kvinnan att leda vårt parti, det är något historiskt. Och det kommer med många förväntningar. Kanske för att du är kvinna, men framförallt för att med nytt ledarskap kommer nya förhoppningar och krav. Du har börjat din epok som patiordförande med att resa runt i Sverige för att lyssna på partiet. På gräsrötterna, för att veta vad man hoppas på och vill ute i landet. Jag hoppas att det är ett ärligt initiativ du har tagit och att du vill höra även åsikter som kanske inte alltid stämmer med dina egna.

Här kommer i alla fall några tips/önskemål från en aktivist i organisationens bas, jag hoppas att du lyssnar:

Var politisk. Alla människor tjänar inte på all sorts politik. Arbetarklass gynnas inte av samma åtgärder och reformer som överklass. Kvinnor gynnas inte av samma politik som män. Det kanske låter klyshigt, men det är ett faktum att den kvinnliga barnskötaren i skärholmen inte har samma livsvillkor som den manliga IT-teknikern i vasastan. Eller att Arash som arbetar på konsum inte kan styra lika mycket över sitt liv som Adam som gått på handels. Det finns intressekonflikter i samhället, det ska man inte blunda för, utan snarare tala mer tydligt om. Vi vet vilka grupper vi säger oss företräda och vi måste ta strid för den politiken som gynnar just dom.

Dela föräldraförsäkringen. Vi har ett gemensamt finansierat system som cementerar kvinnors underordning på arbetsmarknaden och i hemmet. Nej, det är inte okej. Det är schysst med självbestämmande, men det ger inte alltid frihet. För att citera en annan socialdemokratisk kvinna: om alla familjepolitiska beslut skulle fatts vid köksbordet så skulle vi fortfarande ha kvar sambeskattningen.

Slåss för allas rätt till heltid. Det som talas om som en omöjlig, opraktisk och oekonomisk idé från borgerligt håll är en av de största reformer vi kan göra för att förbättra kvinnors möjlighet till ekonomiskt självbestämmande.

Våga vägra den mytomspunna "förnyelsen". Självklart måste ett politiskt parti alltid befinna sig i utveckling, såväl politisk som organisatorisk, men när det från landets borgerliga ledarsidor glatt talar om en förnyare i socialdemokratin så är det en liberal förändring de talar om. En socialliberal sväng ger oss inte den nya dräkt som vissa verkar tycka behövs, den tar oss rakt in i den svenska partipolitikens redan alltför upptrampade mittfåra. Vi behöver kanske nya idéer och nya arbetssätt, men vi behöver inte nya grundvärderingar.

Självklart finns det hundra andra frågor som är viktiga de med. Sakfrågorna är just de som ligger mig varmt om hjärtat, men de principiella punkterna är sådana som jag inte tror att vi klarar oss utan. Du har ett stort uppdrag framför dig Mona, och jag hoppas att du förvaltar det väl. Nu handlar det inte om vem som var förstahandsval eller ej, det handlar om vad man faktiskt gör med det förtroende man har fått. Det handlar om ett ansvar mot vårt parti för att vi ska kunna vara det självklara vänsteralternativet i svensk politik. På ett alldeles egoistiskt sätt, för att jag vill att det ska gå framåt på så många fler sätt i vår radikala rörelse, så hoppas och önskar jag så hårt jag kan att du kan bli den ledare vi behöver.

Kram och kamp och lycka till.

Vi hoppas på Veronica Palm

Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagsledamot och medlem i Unga S-kvinnor Rebella har nominerats till förbundsordförande för S-kvinnor. Vi i Unga S-kvinnor Rebella har nominerat henne och en rad kvinnodistrikt ute i landet likaså. Våra telefoner går varma och de glada tillropen är många. En sak är säker – vi är många som tror på Veronica.

Veronica är 34 år, uppväxt i Östergötland, riksdagsledamot sedan 2002, bor numera i Stockholms förorten Högdalen med maken Roger och döttrarna Alva, Klara och Moa. Hon
har ett stort intresse och goda kunskaper i internationella frågor. Hon satt tidigare i Europaparlamentet och i dagens riksdag är hon ledamot i utrikesutskottet. Men Veronica är även engagerad i frågor som rör barns rättigheter, jämställdhet och integration.

Plattform
I och med att Veronica sitter i riksdagen, har hon en bra plattform för att kunna ställa fram ett tydligt alternativ till den borgerliga regeringens politik. Veronica har bred förankring i partiet och sidoorganisationerna, stor vana av folkrörelsearbete, ett mycket omfattande nationellt och internationellt nätverk och inte minst ett djupt engagemang i de politiska frågor där S-kvinnor traditionellt haft högt förtroende. Vi tror att det är mycket viktigt att vår förbundsordförande sitter i riksdagen. Det är viktigt att finnas på den arenan och i det kontaktnätverket. Kanske är det än viktigare nu än någonsin när vi är i opposition och det blir svårare att påverka och nå ut.

Politiken
Veronica har ett djupt engagemang i de politiska frågor där S-kvinnor traditionellt haft högt förtroende; jämställdhet, barn/familj och internationellt. Med kd i socialdepartementet och moderaterna som biståndsansvariga kommer vi S-kvinnor ha en nyckelroll för att stoppa deras konservativa syn på kvinnor, barn och solidaritet. Veronica kan med trovärdighet och kunskap ta den debatten. Vi känner att hon dessutom på ett trovärdigt sätt kan lyfta fram de yngre kvinnornas perspektiv och det är en grupp som socialdemokraterna tappade i valrörelsen och som det är viktigt att fånga upp igen.

Personen
Veronica är en lyssnande debattör och ledare, duktig på att både få en grupp att arbeta åt samma håll och att få alla i en grupp att känna sig sedda och behövda. S-kvinnor är organisation som är fylld av färgstarka och kunniga kvinnor - med en folkrörelseorganisatör som Veronica kan kanske hela organisationen växa och vinna ny politisk terräng. Efter valförlusten står socialdemokratin inför ett stort förändringsarbete och måste samla vår styrka, politiskt och organisatoriskt.
Mona Sahlin brukar säga att vi i arbetarrörelsen måste ompröva vårt ledarskap. Kloka ord. Vi Unga S-kvinnor Rebella tycker att valet av Veronica skulle vara ett steg på vägen.