torsdag, november 30, 2006

Olala! Du var mig en läcker liten biff...!

För några veckor sedan var jag och några till och hälsade på landet Tunisien. Tunisien var ett bra land med både trevliga människor, vattenpipor och poolområden. Dock när man åker till sydligare breddgrader så slås man ju nästan alltid av detta tämligen... intressanta sätt män har att bemöta kvinnor på. Vart man än går, hur man än ser ut, så ska varenda liten gubbe/kille/karl man möter göra något form av ljud eller gest av karaktären olala...

Vad är grejjen med detta frågar jag mig? Är det för att jag som 27årig tjej ska känna mig smickrad och uppskattad när en avdankad farbror, tre äpplen hög och fyra tunnor bred kommenterar mitt utseende? Är det meningen att jag ska sträcka på ryggen och känna mig som en "riktig kvinna" när jag hör de ljuden?

Nää. Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte att den tre äpplen höga gubben tror att jag blir glad för hans kommentarer. Jag tror inte att han tror att jag blir ledsen heller. Jag tror helt enkelt att han skiter fullkomligt i vad jag tänker, tycker eller känner när han gör som han gör. Precis som när vi lockar på katter "kissmismissljudet" jollmrar med spädbarn eller ropar till oss byrackan -Vi skiter fullständigt i hur de uppfattar våra ljud. Vi gör de bara, för det är så vi har lärt oss att umgås med katter, hundar, griskultingar och bäbisar.

Jag och mina vänner funderade en stund om vi skulle ropa på de tunisiska männen på samma sätt som de ropade på oss. Vi försökte faktiskt. EN gång. Aldrig mer.

tisdag, november 28, 2006

Kan män vara föräldrar?

Idag tar kvinnorna tar ut runt 80 % av all föräldraledighet, de går ned i arbetstid när barnen är små, är oftare hemma med sjuka barn och utför den största delen av det obetalda arbetet. Att många kvinnor och män väljer på detta sätt påverkar oss alla.

Men vad är det som gör att kvinnors och mäns val skiljer sig åt i så stor utsträckning? Är kvinnor helt enkelt bättre lämpade att ta hand om barn? Eller är det männen som inte kan? Jag har träffat många kvinnor och män som faktiskt tror att det är på det sättet. Och visst kan det vara så - vi har väl alla sett de där exemplen som har bekräftat våra fördomar? Tänk er till exempel en lördag på stan och ni går för att äta lunch. Där sitter en familj med två barn bredvid er, båda barnen är trötta och griniga och vill till "maaaaamma"! Pappan försöker tafatt ta något av barnen som skriker ännu högre efter sin mamma. Han tittar nervöst runt omkring sig och försöker försäkra alla andra om att han inte gör illa dem...

Varför har vi gjort en så stor grej av att det är skillnad? Det är ju skillnad. Skillnaden heter närvaro. Varför skulle en person som inte umgås med sina barn veta hur han/hon ska hantera dem? Varför skulle barnen ty sig till en person de inte känner? Hur ska en förälder som inte har lärt sig att vara förälder kunna vara det?

Min erfarenhet som förälder har bekräftat allt jag nämnde ovan. Eftersom jag var sjuk efter förlossningen var min sambo hemma längre än de två obligatoriska veckorna. Dessutom fick han helt själv ta hand om vår son, det "enda" jag gjorde var att amma. Under resten av min föräldraledighet var jag iväg ganska ofta på kvällarna och helgerna. Jag gick på möten, tränade, träffade kompisar eller något annat. Då fick de vara ensamma. När min sambo sen skulle ta över och vara hemma med vår son gick allt jättesmidigt, och det är ju inte så konstigt.
När de hade varit hemma tillsammans några månader fick jag ett nytt jobb. Jag var där nästan ett år och jobbade mycket under den tiden, vilket innebar att jag träffade min son väldigt lite. Det märktes tydligt på vår relation. När hans pappa och jag var tillsammans valde han alltid att gå till pappa om han slog sig, var ledsen eller ville något. Det var bättre när vi var själva, men hela tiden fick man höra "pappa", paaappa". Han gick till ytterdörren så fort han hörde något och undrade om pappa hade kommit hem. Det var jättejobbigt. Jag blev ledsen och till och med arg på honom! Ibland gick jag bara därifrån för att jag inte klarade av att hantera det, precis som att min son var en vuxen människa som medvetet försökte såra mig.

Detta är inte över än. Jag måste hela tiden tänka på att inte vara borta för mycket, för att inte radera de framsteg som vi har gjort. Min slutsats av detta är att man inte automatiskt blir förälder för att man är kvinna, det krävs en viss insats. Precis som för män.

För varenda dag som går blir jag mer och mer övertygad feminist. Det var i och för sig länge sedan jag var osäker på om jag ville kalla mig själv för feminist, men ju mer erfareheter jag får desto mer inser jag hur våra uppfattningar om män och kvinnor präglar allt i våra liv. Vi förväntar oss vissa saker, ett visst beteende beroende på om de är män eller kvinnor.

Min sambo ringde till jobbet häromdagen och sa att han hade fått en lapp på dagis med rubriken "pepparkaksgubbe eller stjärngosse?". Vi kom fram till att när han lämnar vår son på dagis imorgon måste han fråga dem varför han bara får välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller stjärngosse? Han kanske vill vara lucia? För mig är det ett exempel på hur vi begränsar oss på grund av kön.

Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.

måndag, november 27, 2006

Trista tankar i juletider

Ibland slås man av hur kort samhället verkar ha kommit på vägen mot jämställdhet och medvetande. Sedan drygt ett halvår har jag arbetat på ett Företag. Det skiljer sig ganska mycket från mitt tidigare arbete inom vården där en majoritet av medarbetarna, och även av de nära cheferna, var kvinnor. Inte för att detta gjorde allting perfekt på något sätt, men vissa strukturer blev inte så framträdande.

Det första jag konstaterade var att alla mina fördomar om företag och klimatet på dessa bekräftades. I kundtjänst där jag arbetar är vi uteslutande kvinnor, företrädesvis i tjugoårsåldern. Bland de andra medarbetarna på kontoret är medelåldern något högre och könsfördelningen hyfsat jämn. Vår chef är en man, liksom alla andra som innehar någon form av chefsposition ända upp till VD´n med stigande ålder och statusmage följande rangordning.

Det kan ju ses som en väldigt naivitet från min sida att bli överraskad av detta. Snarare handlade det nog om att få ett så tydligt exempel på könsmaktsordningen rakt framför ansiktet och inse att de finns framför alla andras ansikten också (det är det här vi har försökt påpeka så länge, ser ni inte?!) utan att de egentligen ser något knasigt i bilden.

Ja, men okej då kan man komma fram till sedan. Det här med att inte se problemet är ju faktiskt en del i det vi försöker bekämpa och är man inte feministiskt upplyst, eller vad man nu ska kalla det, så är det ju inte självklart att uppmärksamma strukturer. De är ju lite luddiga, och männen kanske är chefer för att de är så himla kompetenta. Eller något.

Nu närmar sig julen, och därmed också det årliga julbordet på Företagets bekostnad. Förra årets julbord var uppenbarligen i många avseenden en trevlig tillställning har jag fått veta, då fallenheten för skvaller är ganska stor. En inte så trevlig företeelse var dock en av de Manliga Medarbetarnas stora intag av alkoholhaltiga drycker, vartefter han helt sonika började ta en majoritet av de kvinnliga medarbetarna på brösten.

Detta är inte det enda denna Manlige Medarbetare har företagit sig inom området sexuella trakasserier. Han gjorde sådana närmanden mot en kvinnlig kollega att hon till slut bytte avdelning. Mer än att hon fick flytta på sig så verkar inga åtgärder ha vidtagits.

Nu tycker man ändå att folk borde börja reagera! Det handlar ju inte längre om flummiga strukturer och annat tjafs, utan rent fysiska påhopp och kränkningar... Men nej. Allt fortlöper som om inget vore fel, eller att det i alla fall inte finns så mycket att göra åt saken. Man blir lite besvärad, för det är ju inte riktigt lämpligt, men låter det stanna vid det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Jag är mest arg. Och människor som glatt kvittrar om att Sverige faktiskt är väärldens mest jämställda land kan ju gå och gömma sig... eller en borgerlig regerning som tycker att lägga ner JämO är en käck idé.

Men vi behövs i alla fall systrar. Det kan vi ju konstatera.

onsdag, november 22, 2006

Fler borde fällas!

idag kommer ERK:s (Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam) fällningar för 2006. Mycket lärorikt att titta och se hur kvinnor fortfarande framställs i Sverige, år 2006. Roligast är Jysk bäddlager som marknadsför rosa och blå pyjamasar till pojkar och flickor och dessutom en svart pyjamas med självlysande skelett som tydligen bara pojkar kan ha.
Titta på alla fällningarna här.
Det tråkiga är hur liten roll fällningarna troligen spelar. Eftersom flera av reklamerna är sådant man ser dagligen, borde man verkligen vara mer på alerten och anmäla. Fler fällningar, eller någon typ av sanktionsmöjlighet skulle nog göra det mer sällsynt med halvnakna kvinnor som slickar sig om munnen i annonser för klockor, bilar och annat.

torsdag, november 16, 2006

Det är skillnad på barn och barn

Nu har den nya borgerliga majoriteten i landstinget lagt fram sin första budget. Den kommer att göra vårt län mer orättvist och uppdelat. Ett av de tydligaste förslagen handlar om att återinföra avgifter i barnsjukvården. Nu kommer det återigen att vara så att familjer med små ekonomiska marginaler tvingas välja mellan att åka till akuten med sitt sjuka barn eller att ha pengarna till något annat nödvändigt i familjen.

Syftet med det här är ju dels att få in mer pengar så att de kan sänka skatten på sikt och dels att få bort "överkonsumtion". Det är alltså för många fattiga som lusar ner barnakuterna med sina barn i onödan.

Filippa Reinfeldt har flera gånger under förra mandatperioden talat om svårt sjuka barn som måste få komma till akuten. Det som upprörde henne var att sjuka barn som hörde till Danderyds sjukhus om nätterna fick åka en kvart extra för att komma till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag kan förstå att föräldrarna till de i snitt fem barnen per natt som fick en längre resväg tyckte illa om det. När man har ett sjukt barn vill man inte fundera på en massa ovidkommande saker - som resvägen eller om pengarna räcker. De barnen och föräldrarna är det synd om. De kan Filippa hålla brinnande tal för. Men att en massa barn nu stängs ute och får vänta på vården av ekonomiska skäl ger hon tydligen blanka faan i.

Det är skillnad på barn och barn.

onsdag, november 15, 2006

prostitutionsdebatt med fel förtecken

har lite bråttom, så bara några tips rörande Petra Östergrens nyutkomna bok.
Kajsa Ekis Ekman diskuterar den på ett bra sätt här , loksom Katrine Kielos här och sist kan rekommenderas en läsning av Jenny W:s weblogg för lite tankar från den som gärna vill ta debatten med Östergren men tydligen inte får chansen.

Unga ombudsmän väcker tankar

Förra onsdagen befann jag mig ute på SSU:s kursgård Bommersvik för att hålla ett tre timmar långt pass om kön och organisation för SSU:s alla distriktsombudsmän som en del av en funktionärsutbildning. Jag kände mig mycket smickrad över att ha blivit tillfrågad förstås…och skitnervös.
Jag visste vad problemet var: SSU har en mycket sned könsfördelning bland sina ombudsmän och ordföranden. Från kursledningens sida hoppades man att jag skulle kunna medverka till att skapa större medvetenhet om de könsmönster som skapas och återskapas i den egna organisationen. Kanske skulle detta kunna bidra till att bryta könsmönstren? Ingen liten uppgift!
Undertecknad tillbringade många timmar på att återbesöka organisationsteorier för att förbereda mig inför kurspasset. Inom SSU finns numera en hyfsat god grundkunskap om genus och härskartekniker så det var fritt fram att fördjupa föreläsningen. Men då uppstår frågan vad är självklart och vad är kontroversiellt att påstå om kön och organisation för dessa unga ombudsmän? Kurspasset skulle förlora all relevans om jag skulle få deltagarna att känna sig trängda och i försvarsposition. En trängd lyssnare lyssnar inte alls är min erfarenhet.
Länge tvekade jag om huruvida jag skulle ta upp homosocialitet som ett exempel på kvinnofientlig organisationskultur. Skulle det vara för kontroversiellt? Jag beslöt mig för att chansa och blev belönad: deltagarna tyckte att det var intressant, tankeväckande och kanske till och med träffande. Fantastiskt tänkte jag förvånat. Här har det hänt något sedan man själv var aktiv i ungdomsförbundet!
Som avslutning lyfte jag hur man talar om jämställdhet och vad syftet för jämställdhet är. Bland annat nämnde jag faran i att tala om jämställdhet som något ofarligt och bra för alla. Om det är jämställdhetsarbetets premiss blir man lätt förvånad och står oförberedd när man möter på motstånd. Motstånd kommer man att möta menade jag då jämställdhet faktiskt inte alls är ofarligt utan istället bär på en inbyggd intressekonflikt mellan den som avstår och den som får. Detta påstående trodde jag var en självklarhet, men där hade jag bevisligen fel, för oj, oj, vilken diskussion det blev!
Jag fick veta att män minsann också vinner på jämställdhet och att dra slutsatsen att män skulle förlora på jämställdhet var att använda sig utav en förlegad maktanalys. Och det var inte för tjejerna det var viktigast att få sagt detta utan för killarna.
Där ser man hur lite man vet om vad som är självklart och vad som är kontroversiellt.

/Anna
- som fortfarande står för sin förlegade maktanalys

tisdag, november 07, 2006

Könsmärkta chips??

Tack Estrella! Fantastiskt att ni tagit fram särskilda chips till tjejmiddagar! Tjejerna kommer bli sååå lyckliga när de får äta delight fullkornschips på lördag. Jag kanske till och med slipper laga middag!
Ja, ovanstående är ironi. Och Ja, som feminist är jag smärtsamt medveten om att världen ständigt delas upp mellan könen. Det syns i smått och stort: På arbetsmarknad, i politiken, i klädaffärerna, i magasinhyllan på pressbyrån. Och så vidare.
Men det har än så länge funnits en frizon: Mataffärer. Mat (både skräp o vanlig) har varit hyfsat könsneutral än så länge.
Nu är det slut på kurragömman: Maten är hittad av könsdelningen. Det börjar visserligen med skräpmaten, eller snacksen kanske är ett bättre ord- men snart kan vi nog se hur det kryper sig framåt. Det är bara en tidsfråga innan köttfärs finns i grovmalen mansvariant och finmalen tjejvariant.
Den här världen är galen!

Män och arbetsgivare har ansvar för lönerna.

Det laddar upp sig för avtalsrörelsen. Just i år sammanfaller en stor del av förhanlingarna och det blir spännande att se hur det slutar, framförallt med tanke på att den blåa regeringen vill snuva löntagarna på tidigare avstått löneutrymme (arbetsgivaravgifterna) och höja a-kasseavgiten. Detta borde rimligtvis kompenseras i lönekuverten.
Men den blåa regeringen hävdar också att de ska få bukt med glappet mellan mäns och kvinnors löner, och anklagar tidigare socialdemokratiska regeringar för att inte ha gjort något åt detta glapp.
Jag kan delvis hålla med- det finns än så länge inget bra sätt att komma åt löneglappen politiskt. Det är möjligt att med lag sätta åt enskilda arbetsgivare som diskriminerar personer med lika eller likvärdiga arbetsuppgifter. Det är JämOs uppgift, och det regleras i jämställdhetslagen. Men det är som sagt enskilda arbetsgivare. Och eftersom de flesta arbetsgivare har kollektivavtalsenliga löner så drabbar denna formen av diskriminering hyfsat få. Det stroa problemet är skillanden mellan mans- och kvinnodominerade sektorer, som är betydligt svårare att lagstifta bort.
Här ligger ansvaret på arbetsmarknadens parter.
I dagarna har LO enats om att förbunden gemensamt ska prioritera kvinnolöner. Det betyder att de allra flesta mansdominerade sektorer får stå tillbaka i kraven på hur kakan ska delas. Den här strategin är inte ny, många har tänkt tanken förut- men det brukar slutar med att de mansdominerade förbunden backar. Och tyvärr så även denna gång. IFMetall var det enda förbundet som reserverade sig mot beslutet.
Jag förstår det pedagogiska problemet att förklara för medlemmar varför man står tillbaka- men kom igen nu, det är år 2006- även Metall borde ha snappat upp något av jämställdshetsdiskussionen? Det är inte så svårt som man vill att det ska vara.
Men det finns fler aktörer som har ett stort ansvar, men som sällan ges ansvar. Arbetsgivarna.
Varför vill inte Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer ena sig kring att ta bort klyftorna mellan mäns och kvinnors inkomster? Och varför diskuteras aldrig de samlade arbetsgivarnas ansvar?
Hur regeringen har tänkt att lösa problemet med löneglappet har jag fortfarande inte sett, men att de skulle bråka med sina kompisar på Svenskt Näringsliv har jag svårt att tro. Och, ja- att övriga män inom LO ska orka hela vägen fram vågar jag inte tro förräns jag ser det. Så mina förhoppningar är inte så höga, tyvärr.