fredag, januari 13, 2006

I Marocko med en Man

jaha, jag antar att ni alla undrar hur det var på semestern ;)
jo, min första tripp till mellanöstern i manligt sällskap gick alldeles utmärkt. kommentarerna från män på gatan uteblev nästan helt (bara vid två tillfällen när jag råkat förirra mig iväg från min blonde beskyddare var det någon som sa nåt). blickarna fanns kvar, men det där utdragna idoga stirrandet uteblev. alla de där upplevelserna med tonårspojkar som satt i ring runtom Karin och mig och glodde på stranden i Libanon kändes plötsligt absurda. Eller alla tusen kommentarer och inviter från bazarer i Marrakech eller Damaskus. Eller att bli totalignorerad av kyparna på ett café i Amman på kvällen, eftersom vi tydligen var en anomali i det helmanliga sällskapet. Nu hade jag ju någon med mig som kunde provsmaka vinet och ta notan, och oj vad skoj vi tyckte det var när jag betalade och skötte snacket (när det var franska som gick lättast).
Nu hade jag en klart definierad plats och funktion - jag var på besök i deras land som appendix till en karl, och därmed naturligtvis inmutad. Där jag tidigare kännt att jag uppenbarligen haft en lapp i pannan där det stod "sexuellt tillgänglig" - vilket blir orsaken till att alla man möste bara måste prova att berätta vad vacker jag är, även om objektet i fråga stirrar argt framför sig - kunde jag slappna av, titta på folk, kosta på mig att vara trevlig och så vidare. Lite tråkigt att färre spontant börjar prata, men väldigt skönt att slippa vakta sig hela tiden så man inte ler för mycket eller svarar ja på för många frågor i rad - vilket kanske eventuellt kan tolkas som en invit.
Ja, jag antar att man kan tycka att jag får skylla mig själv som åker dit - tidigare alltså, utan beskyddare. Men det är så mycket som är spännande, vackert och vänligt i den här delen av världen också. Tja, vad som kanske inger hopp är att detta faktiskt var första gången jag såg inhemska par som höll varandra i handen eller satt och pratade tätt ihop på caféer i någon större utsträckning. Det finns nog hopp, bara landets män lär sig att kvinnor också måste få ha en plats i det offentliga rummet. Hoppas det, så jag kan åka dit med mina dotterdöttrar och känna att de blir behandlade som vilka människor som helst, och inte som västerländska kvinnor.

söndag, januari 08, 2006

Trängselavgiften som kvinnors revansch?

Den politiska debatten i Stockholm, till viss del även nationellt, har präglats av trängselavgiftsförsöket som startade för några dagar sedan. Imorgon är julehelgerna för denna gången slut- hur trängeslsystemet klarar prövningen med alla Stockholmare på väg till och från jobb, skola mm en helt vanlig dag ska bli spännande att se.
Jag håller tummarna för att allt fungerar, jag tror att trängselavgifter är en positiv miljöåtgärd.
Som feminist är det ju dessutom intressant att hitta jämställdhetvinklar inom alla politiska debatter och händelser.
Med några ( kanske lite långsökta, men dock) resonemang har även trängselvagifter potential som jämställdhetsreform.

I det konsekventa isärhållandet av kön som finns inom alla företeelser så har bilar tillfallit män. Ett utmärkt exempel är det nya bilmagasin som lanserades i höstas.
Reklamskyltar i hela staden gav oss budskapet "Bilar är hårda. Män är mjuka." "Maskulint initiativ- varannan vecka" och så vidare.
Magasinet riktades tveklöst till män- för bilar anses vara en manlig angelägenhet. Denna manliga kod för bilar är djupt rotad, trots att väldigt många kvinnor har körkort och bil.
Den manliga normen är klart dominerande även i synen på själva framförandet av bilen- körning:
Kvinnor kuggar i större utsträckning än män sin uppkörning, med motiveringen att de är för försiktiga och "för fega". Samtidigt är det unga män, som kör enligt den manliga normen, som är överrepresenterade i orsaken till trafikolyckor. (Snälla Vägverket, det stavas Genusanalys...)

Om vi återvänder till Stockholmstrafiken så är även här den manliga dominansen tydlig. Den som har köat på diverse infartsleder vet hur det brukar se ut: Ensamma män i majoriteten av bilarna. Samtidigt är andelen kvinnor med barnvagn på tunnelbanor och bussar högre än det omvända.

Kvinnors inkomst utgör fortfarande ungefär 80% av männens. Med alla dessa män i köerna kan med andra ord trängselavgifterna ses som en utjämning, inte av själv inkomsten, men av den disponibla inkomsten. Män får i större utsträckning betala för sitt bilkörande- hur mycket pengar män har att röra sig med varje månad kommer så lite närmre kvinnors nivå. (Exakta siffror tänker jag inte räkna ut- men den som gillar matte är varmt välkommen att informera mig.)

Att trängselavgiften inte är tänkt i första hand som jämställdhetsfråga är tydligt. Det är trots allt en hel del kvinnor som kör bil, och de betalar precis som sina manliga vägkamrater trängselavgift.
Men med en viss förändring så kan trängeslavgiften utvecklas till en radikal jämställdhetsreform, om kvinnor som grupp undantas från trängselavgiften.
Något att fundera över när vi vunnit folkomröstningen?

torsdag, januari 05, 2006

Den är i alla fall Queer.

Varning: Denna text kan orsaka våldsamma reaktioner för personer med kristdemokratisk eller liknande värdegrund...

Det är väl ingen nyhet för våra läsare att Rebella blev väldigt upprörda över det nederlag vi led i föräldraförsäkringsfrågan på den socialdemokratiska kongressen, tidigare i höst.
Så länge ingen har tagit upp ämnet för diskussion så har bitterheten kunnat hållas i schack, men ikväll vällde ilskan upp igen när jag läste boken "Vems valfrihet? - Debattbok för en delad föräldraförsäkring" (Valet av kurslitteratur tar tyvärr ingen hänsyn alls till min känslomässiga balans och harmoni)

I boken läser jag åter om hur föräldraförsäkringskonstruktionen sabbar för kvinnor på arbetsmarknaden, hur medvetna alla är om det problemet och framförallt hur otroligt lite mod det finns att förändra. Jaja, ni har hört det förr.

Det finns dock ljuspunkter:
Säga vad man vill om nuvarande system- men det är åtminstone Queert.
Dagens föräldraförsäkring är faktiskt en utav de minst heteronormativa delarna av familjepolitiken.
Idag finns det två möjligheter att ta ut föräldraledighet: som vårdnadshavare och som förälder. Dessa behöver inte alltid vara samma person utan kan bli upp till 4 personer som kan ta ut föräldraledighet.
Exemplet i boken är Marika, Jessika, Nichlas, Jörgen och August. Marika och Niclas är biologiska föräldrar till August. Jörgen är partner med Niclas och Jessika är partner med Marika. I den konstruktionen är Marika och Nichlas, som biologiska föräldrar, vårdnadshavare till August medan Jessika och Jörgen, i egenskap av partners till vårdnadshavarna, föräldrar till August.
På det sättet har alla fyra tagit ut föräldraledigt, och August har den dubbla tryggheten av fyra föräldrar istället för två.
Att Queerheten i försäkringen inte är något medvetet kan lätt konstateras vad gäller exempelvis arvsrätt och rättigheter för Jessika och Jörgen vid eventuell skilmässa/skilsmässor, tyvärr.
Men att misstag kan leda till det mest fantastiska har många konstaterat före mig. I det här fallet en spricka i den annars så solida kärnfamiljskonstruktionen, en familjebild som feminister länge har kritiserat som en av de främsta kvinnofällorna.

Att jag fick en del tröst av denna upptäckt innebär i och för sig inte att jag har ändrat åsikt i sakfrågan. Jag tycker fortfarande att föräldraförsäkringen ska delas rakt av utan möjlighet till överskrivning. Däremot bör det finnas undantag som möjliggör att andra barn, precis som August, kan ha fler än två föräldrar.

Ett framtida beslut om föräldraförsäkringen i feministisk anda får inte underminera HBT-personers rätt att bilda familj och rätten till föräldraskap oavsett sexuella preferenser. Feminismen och HBT-rörelsen får aldrig glömma att alliera sig med varandra i kampen för en fri sexualitet.

onsdag, januari 04, 2006

Kom igen nu landstinget- vilket århundrade lever ni i?

Igår kväll blev en nära vän till mig faster (Grattis!).
Efter 14 timmar av kamp vågade sig den lille äntligen ut. Liten och liten- 5 kilo är rätt häftigt.
Mamman var såklart helt utmattad, och så även Pappan- som naturligtvis inte upplevt tillnärmelsevis samma sak, men som varit nervös och maktlös över att se barnets mamma kämpa sig igenom förlossningen av deras gemensamma barn.

Det är nämligen så i det här århundradet att pappor vill, och förväntas vara, något mer än en person i periferin, de är Föräldrar och därmed med i Hela processen.

Det här verkar dock ha gått vissa (läs Landstinget) förbi.
Barnet anländer 19.30. Klockan 01.30 blir pappa utkörd från BB av personalen.
Han får inte lov att stanna kvar. Det finns inte plats för pappor på BB.

Grattis Landstinget! Ni har just missat hela poängen med en av de största jämställdhetdiskussionerna det här århundradet- hur vi ska få män att ta samma ansvar för hem och barn.
Vad ger ni föräldrar för signaler egentligen?
Jo, att det är mamma som i första hand är förälder, pappa förpassas till vice förälder.

Mamma tar mer ansvar för det obetalda arbetet, pappa tar hand om det betalda.
Mamma hamnar efter i löneutveckling, pappa tjänar mer.
Mamma får lägre pension och sämre möjlighet att leva ett självständigt liv än pappa.

Och så sluts cirkeln. Igen, och igen.